Svårt att skilja mellan tradition och religion

Och på goda grunder – här ställs traditioner och önskemål mot skollagen och det sekulära samhället som ideal.

Konflikten om skolavslutningar, som somliga grupperingar nu tänker fortsätta att driva i det för syftet föga lämpade kyrkovalet, är samtidigt ett exempel på de spänningar som finns i fråga om religionens plats i det moderna samhället. Och i detta sammanhang är det en åsikt som regelmässigt återkommer: Religionen ska vara en privatsak, en angelägenhet endast för den enskilde.

Så enkelt är det emellertid inte att skilja religion från annan verksamhet, som lektorn i etik Susanne Wigorts Yngvesson på­pekar i boken Religionen i demokratin: Ett politiskt dilemmas återkomst, Timbro. I den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter anges religionsfriheten i samma artikel som övertygelse­friheten, och i en dom från Europadomstolen beskrivs religion som ”en av de mest vitala delarna som utgör de troendes identitet”. När det bland annat från Humanisternas håll talas om en åtskillnad mellan politik och religion, torde det alltså innebära en ganska godtycklig och orättvis utestängning från det offentliga sam­talet.

Inte heller rent praktiskt är det särskilt lätt att begränsa det religiösa från det andra. I sina riktlinjer för skolavslutningar skriver Skolverket: ”Avslutningen eller samlingen kan ske i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron.” Som myndigheten själv noterar är dock traditionen i hög grad religiös. Att psalmen ”Den blomstertid nu kommer” förknippas med skolavslutningar beror själv­fallet på att skolan under lång tid har haft en nära koppling till kyrkan. Likaså är den högtidlighet som förknippas med kyrkor en återklang av uppfattningen om kyrkan som heligt rum.

Och det, i sin tur, är en del av innebörden i vad för­fattaren Torbjörn Elensky i samma bok kallar den djupa inkodningen av protestantismen i svenskhetens kulturella DNA. Till och med föreställningen om hur en stad eller by ser ut har påverkats. ”Det går inte att avbilda svenska landskap på något riktigt igenkännligt sätt utan att de olika landsändarnas karaktäristiska kyrktorn sticker upp”, skriver han.

Både Wigorts Yngvesson och Elensky hänvisar till den tyske filosofen Jürgen Habermas, som trots att han betecknar sig själv som ”religiöst omusi­kalisk” har betonat det västerländska samhällets beroende av sin kristna historia. Demokratin går inte att reducera till ren nytta, utan bygger på en uppsättning värderingar som varken är naturgivna eller självklara, sammanfattar Elensky.

De värden som ska genomsyra skolans verksamhet – människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan män och kvinnor och solidaritet med svaga och utsatta – kommer också någonstans ifrån. Det dogmatiska särskiljandet mellan tradition och religion riskerar att fördunkla dessa värdens historia.