Martin Tunström: Striden efter borgfreden
Vem styr egentligen? Frågan rör inte bara relationen mellan regeringen och Folkhälsomyndigheten utan som det framkom i Agendas partiledardebatt på söndagskvällen också den oklara formen för ansvarsutkrävande som är följden av Januariöverenskommelsen.
Den hårda kritiken mot statsminister Stefan Löfven om regeringens coronastrategi visar att borgfreden är över. Och dess värde kan diskuteras om partierna efteråt säger att de hela tiden vetat vad som varit ”rätt” men inte kunnat deklarera det för väljarna.
Även regeringens samarbetspartier riktade viss om än nedtonad kritik mot coronastrategin. Centerns vikarierande partiledare, Anders W Jonsson, deklarerade emellertid att strategin mot smittan inte omfattas av budgetsamarbetet. Då har samtidigt Januaripartierna gemensamt förstärkt regionernas ekonomi och lagt en rad extrabudgetar. Helhetsansvaret är oklart vilket försvårar väljarnas ansvarsutkrävande.
Regeringen som inledningsvis stärktes kraftigt har nu fått allt svårare att försvara sin strategi. Förtroendet sjunker. Miljöpartiet har inget ”kärnvärde” att bidra med under krisen.
Samtidigt är det kritik mot brister som kan kopplas till idéer som vanligen slår hårdast. Bristande styrning i största allmänhet genererar inte samma negativa reaktion hos väljarna.
Där har också oppositionen en chans som inte togs. Ebba Buschs (KD) hårda ord om att regeringen med ”berått mod” öppnat för coronakrisen fungerade sämre än hennes framlyftandet av klassiska KD-frågor som äldreomsorg och sjukvård. Äldreomsorgen, kunde det ha tillagts, lades det inte någon större kraft på av Januariöverenskommelsen fäder och mödrar. Där kan coronastrategin kopplas till ett politiskt innehåll, till frågor om människovärde och värderingar.
M-ledaren Ulf Kristersson har vunnit i opinion i kraft av partiets styrka och bredd. Det är Moderaterna som försvarar rättsstaten och som lägger fram genomarbetade förslag om en coronakommission. Hans mer nedtonade profil passade denna gång väl in i Moderaternas ovanliga till att som oppositionsparti driva frågor som vanligen bereds i regeringskansliet.
Tydligt är också att januarisamarbetet fungerade inledningsvis när 73-punktsprogrammet befanns på utredningsstadiet och när det handlade mer om att vara emot SD än för något gemensamt mål.
Nu när frågorna är utredda blir hanteringen av många frågor mer instabilt. Och nu prövas samarbetet av politiska fundamenta. När frågan om en av huvudpunkterna i överenskommelsen - om anställningsreglerna - blev meningsskiljaktigheterna omgående tydliga. Löfven deklarerade att den utredning som nyligen presenterats ska ses över och således att programmets löftesformulering inte är given. Det är ett sakligt sett rimligt besked, men det illustrerar de olika världsbilderna
Samtidigt är också de ”borgerliga” stödpartiernas besked alltmer mer oförutsägbara. Liberalernas Nyamko Sabuni lät under andra halvan av debatten som den borgerliga politiker som hon är. Samtidigt var Nyamko Sabuni oklar ifråga om den ”tillfälliga” höjningen av a-kassan ska permanentas eller ej. I folkpartihistorien finns en tradition av att värna inkomstbortfallsprincipen, men det har framför allt gällt inom socialförsäkringarna. Nu signaleras ett avsteg från den arbetslinje som partiet i högsta grad var med och formade under alliansåren.
Å ena sidan syns Sabunis vilja att söka sig ur Januarisamarbetet. Å andra sidan är man en integrerad del av förhandlingar och kohandel. Men i den strid som kommer efter borgfreden är man en ovillig soldat.
