Landsorganisationens LO:s medlemsantal ökar efter att under en rad år ha fallit. Det beror i sig knappast på att attityder till denna centralorganisation och dess medlemsförbund har förändrats.

LO ger i dag ett mer splittrat intryck än på många år. De tunga förbunden Metall och Kommunal visade på pragmatism och förhandlingsvilja när de signerade det nya huvudavtalet på svensk arbetsmarknad tillsammans med Svenskt Näringsliv och PTK. De övriga LO-förbunden står än så länge vid sidan av.

Den högre anslutningen är en följd av pandemin som fått löntagare som tidigare valt att ställa sig utanför fackföreningsrörelsen att teckna medlemskap. Att facken administrerar a-kassan underlättar i osäkra tider också rekryteringen rejält. Det har också blivit billigare att gå med i en facklig organisation eftersom avgiften till skillnad mot medlemsavgifter till andra organisationer och folkrörelser numera är avdragsgill i deklarationen.

Utan pandemin hade således med all sannolikhet den nedåtgående trenden fortsatt. LO:s nära relation till det Socialdemokratiska partiet rimmar illa med att den så kallade klassröstningen avtagit och kan knappast underlätta rekrytering i tider av individualisering och kritik mot ”makt ovanifrån”.

Pudelns kärna är att en löntagare går med i en arbetstagarorganisation primärt för att den äger förhandlingsrätten så som den svenska modellen är utformad med kollektivavtal. Den som står utanför har också svagare rättigheter på arbetsmarknaden exempelvis i arbetsrättsliga processer. LO-förbund utnyttjar denna modell för att stötta det socialdemokratiska partiet och talar därmed över huvudet på medlemmarna.

Det är dock värt att beakta att förbund som förlorar medlemmar ofta radikaliseras och oftare tar till konfliktvapnet för driva igenom löneökningar. Givet att den svenska modellen existerar kan en lägre organiseringsnivå leda till att stridsåtgärderna blir vanligare.

En annan aspekt är att fackföreningar med färre medlemmar blir allt mer styrda av ombudsmän. När anslagstavlan för facket försvinner i industrilokalen blir det centrala förhandlare som möter företagsledningen i de återkommande mbl-förhandlingarna. Lokala företrädare som arbetar på företaget i fråga har rimligen bättre förståelse för verksamhetens förutsättningar än ombudsmännen från den centrala fackexpeditionen som själva inte varit på verkstadsgolvet på många år.

Med centralisering av förhandlingar omvandlas den lokala ideala ”andan” till mer av en formaliserad kontrollkultur präglad av bristande tillit. En del av det svenska näringslivets framgångar kan också förklaras med de stora fackens förståelse för omvandling, frihandel och tillväxt. Ombudsmannavälde och militanta fack står i motsats till dessa värden.

Det gäller att komma ihåg att också fackföreningsrörelsen historiskt är en del av det civila samhället. Precis som andra medlemsorganisationer som baseras på frivillighet. Förbunden har dock utvecklats mot en slags ”semioffentlighet”.

Problemet är således inte LO-förbundens traditionellt höga organisationsgrad inom ramen för den svenska modellen och den bredare samarbetsdemokratin. Det gäller att skilja mellan anslutningsgrad, modellens funktion å ena sidan och förbundens problematiska politisering å andra sidan.

Det ökande medlemsantalet till följd av pandemin har därför en problematisk baksida. Tillströmningen lär inte påskynda processen mot en mer partipolitiskt oberoende centralorganisation.