Större enheter krymper Svenska kyrkan

Det är alltså en lägre efterfrågan på Svenska kyrkan i ”världens mest sekulariserade land” som vanligen understryks.

Men i en intressant rapport från Växjö stiftskansli ges en annan förklaring till inställda konfirmandgrupper och fallande dopfrekvens. Det handlar om utbud och organisation. Svaret måste i högre utsträckning sökas i kyrkans organisation och arbete. Det är ett för det kyrkliga samtalet ovanligt perspektiv.

I rapporten med det provokativa namnet Pyspunka listas bland annat dop- och konfirmationsfrekvens i Växjö stifts alla pastorat. Till del är mönstret väntat. På de delarna av landsbygden där Svenska kyrkan och inte frikyrkorna varit historiskt dominerande är den kyrkliga aktiviteten högre. På Norra Öland döps 62 procent av alla födda. I en aktiv församling som Döderhult i Oskarshamn 72. I pastorat med många invandrare - Lessebo och Husqvarna - är konfirmationsfrekvensen i Svenska kyrkan låg mätt bland alla invånare liksom i frikyrkliga bygder som Värnamo och Gnosjö där många väljer att gå på bibelskola i i pingst- och missionskapellen.

Men stiftsadjunkten Erik Keijser noterar en annan förändring i det kyrkliga landskapet. Nedgångskurvan i medlemsengagemang är väsentligt brantare i de nya storpastoraten som skapats i stiften, medan nedgången i de pastorat som inte omfattas av sammanläggningar är väsentligt mindre. Keijser är själv tydlig med sin analys: ”Det är svårt att hitta någon annan förklaring än förutsättningen 'struktur'...”.

Motivet bakom storpastoraten var att skapa mer bärkraftiga enheter med tanke på att många församlingar har en svag ekonomi. I Sverige går det 1721 kyrkotillhöriga per kyrka. I Växjö stift 1202. Det säger sig själv att samfundet har enorma utmaningar när det gäller kostnader för fastigheter.

Detta att motivera sammanslagningar med närhetsargumentet känns emellertid igen från den offentliga sektorn; regioner, polisen och talet om en kommunreform. Analysen är därför mer än relevant också utanför pastors- och stiftsexpeditioners mötesrum.

Undersökningen indikerar dock att med storpastoraten har närhetsperspektivet fått stryka på foten. Det ger avtryck i dop- och konfirmationsfrekvens. Församlingslivet tar stryk.

Andra följder kan man lägga till är att den direkt församlingsanknutna personalen blir mindre i en större organisation. Det kan därför vara svårare att identifiera sig i det lokala församlingslivet. Kyrkans lokala företrädare blir mer anonyma. Utan lokalt ansvar upphör engagemang med tiden hos lokala förtroendevalda, kyrkvärdar och frivilligarbetare medan administrationen växer.

Ja, medan församling och stift som är Svenska kyrkans teologiskt motiverade bas har försvagats har storpastorat och kyrkan på riksnivå förstärks. Det är en stor historisk förändring som också rör kyrkans egen självförståelse.

Men för Svenska kyrkan inger också Erik Keijsers rapport visst hopp. Utvecklingen är inte ödesbestämd nedåt i engagemang och medlemsantal. Tvärtom visar framställningen hur organisationens utformning, dess lokala förankring och ambition spelar en avgörande roll för anslutningen och engagemanget. Den långsamma nedgången som liknas vid en pyspunka kan således delvis förklaras utifrån trossamfundets egna strukturella val där närhetsbegreppet inte fylls med tillräckligt innehåll. Och det är en inriktning som är fullt möjlig att ändra.