Stor uppgift i tiden

Ingen vet ju varför det ska firas just den 6 juni, sägs det, och hur som helst – vem bryr sig i?dag om Gustav Vasa eller 1809 års regeringsform? Ännu en gång har också den föga originella tanken att göra midsommar, ”den svenskaste av alla helger”, till nationaldag. ”Vår sanna nationaldag är midsommarafton, det är då vi gör alla traditionella saker”, säger en etnolog till Dagens Nyheter.

I själva verket är dock midsommar­helgens svenskhet snarast ett argument mot dess lämplighet som nationaldag. För vilka är egentligen ”Vi”, och vad är våra ”Traditionella saker”? Midsommarfirandet i dess nuvarande form är ett etniskt svenskt fenomen med ett ritual som för utomstående och nytillkomna sannolikt ter sig såväl gåtfullt som frånstötande. Den som inte har vuxit upp med ”Små grodorna”, eller som av religiösa skäl avstår från alkohol, hamnar snabbt utanför.

Den 6 juni, med dess relativa brist på former och traditioner, har däremot kapacitet att inkludera alla svenska medborgare. Att firandet på många håll förenas med välkomnande av nya svenska medborgare är en lika logisk som positiv utveckling; På så vis markeras medborgarskapets tyngd och betydelse under högtidliga former.

Föga förvånande retar denna utveckling politiker som snarare vill se etniciteten som den viktigaste sam­hörighetsfaktorn i samhället. ”Nu gäller helt nya traditioner på national­dagen. Jag försöker alltid hitta någon plats att besöka där dessa nya traditioner inte fått något genomslag”, skriver en framträdande sverigedemokrat på sin blogg.

Men nationell samhörighet som överskrider etniska gränser är en absolut nödvändighet i ett land där vart femte barn har utländsk bakgrund. Regeringen har därför helt ­riktigt satsat på att stärka medborgarskapet, senast i den stora medborgarskapsutredning som gjordes av ­Gunnar Strömmer, och som för övrigt föreslog ceremonier i alla kommuner.

Också monarkin har emellertid en allt viktigare roll att spela.

Kungahuset, som i dag firar bröllopet mellan prinsessan Madeleine och Christopher O’Neill, är på ett sätt sinne­bilden för det svenska. Men det har också en internationell historia, som började redan med det framsynta valet av fransmannen Jean Baptiste Bernadotte till tronföljare. Allt sedan dess har i kungafamiljen ingått personer från andra länder, och som inte har haft svenskan som sitt modersmål. Också det har ett symbolvärde. ”Får vår drottning bryta så får också jag bryta – utan att för den skull vara en sämre medborgare”, som författaren Kurdo Baksi har skrivit. När prinsessan Madeleine i dag gifter sig med en amerikansk medborgare (och romersk katolik) är det början på ännu ett nytt kapitel i denna historia.

Monarkin står på så vis både för kontinuitet och för gränsöverskridande, för nationen och samtidigt för något större än nationen. I samband med kronprinsessan Victorias bröllop för tre år sedan, skrev den socialdemokratiska före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul: ”Sverige lider faktiskt brist på den typen av integrerande symboler och politiken har hittills inte lyckats skapa ett självklart centrum för alla.”

Såväl nationaldagen som monarkin har räknats ut. Båda har förkastats som otidsenliga och onödiga. Men mot bakgrund av behovet av en samhörighet som är vidare den etniskt traditionella skulle man faktiskt kunna säga, att de ännu har sin största uppgift framför sig.

Kommentar: Daniel Braw