Stoppa förfulningen av städerna

Arkitekturupproret engagerar. Det har tidigare lyft fram Sverige vackraste byggnader, men också uppmärksammat hur rivningshysterin inte avslutades med den omvandling på 1960-talet som är så synonym med det ”starka samhället”. Tung kritik har bland annat riktats mot rivningar på Kvarnholmen i Kalmar.

Det är frågor som inte minst de politiska aktörerna sällan tagit på tillräckligt allvar. Allt färre byggnader får årligen status som byggnadsminnen. Kulturmiljöfrågor väger generellt sett lätt i den kommunala detaljplaneringen. Det politiska engagemanget kanaliseras ofta vid sidan av de etablerade partierna, som i Stockholm där motståndet mot Nobelcentret bidrog till ett försvagat stöd för Moderaterna i kommunen i det senaste valet.

Till det bidrar att liberala och borgerliga politiker under många år ensidigt värnat exploateringsintressen.

Städer ska växa. Höghus är lika med prestige. Kontrollerande myndigheter som Länsstyrelsen avfärdas som ”tillväxtbegränsande” och lagar som strandskydd som förlegade. Få har talat om att detaljplanering och byggande bör ske utifrån en förståelse av platsens kultur och att staden ska växa fram organiskt. Uppslutningen bakom Arkitekturupproret ska ses som en protest mot detta utfulande, om uttrycket tillåts, av estetiska och historiska värden.

I svensk vänster finns en lång tradition av att protestera emot kommersialisering av det offentliga rummet och mot marknadskrafters inflytande över samhällsplaneringen. Men konflikterna förändras. I dag ses allt tal om skönhet som ett kodord för angrepp på miljonprogram och socialdemokratisk planering. Lägg därtill att arkitekturen också blivit mer politiserad. Som regeringen skrivit ska ”arkitektur, form och design bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle”. Den som dristar sig till att framhäva andra ideal betraktas därmed automatiskt som motståndare till gemensamhetsvärderingar.

Den rörelse som rymmer Arkitekturupproret och många andra aktörer avfärdas därför som ”inskränkt” eller som förespråkare av ”sekelskiftespastischer”. Att denna konflikt har att utvecklats till en kulturkamp visas av att stadsarkitekten i Göteborg nyligen talade om ”fascistisk arkitektur”.

Den antidemokratiska stämpeln framstår som något av ett självmål. Epitetet syftar till att tysta kritik och att utmönstra opinioner från det offentliga samtalet.

Det är ett förminskande av medborgarnas engagemang för lokalsamhällets centrala utformning som stärker polarisering och som ger populister möjligheten att gripa an en ny stridsfråga där folket ställs mot eliterna. Symptomatiskt nog har den avgående presidenten Donald Trump i USA som en av sina sista åtgärder fattat beslut om att federala byggnader ska utmärkas av klassisk arkitektur. Tar inte en borgerlighet förankrad i platsens jord och trä upp frågorna lär de också på denna sida av Atlanten komma att förknippas med populism.

Debatten präglas möjligen av en alltför långdragen kritik mot just arkitektkåren.

Att Arkitekthögskolan i Stockholm av alla byggnader i landet får bära namnet ”Sveriges fulaste byggnad” efter upprorets omröstning illustrerar tydligt debattens hetta och kanske viljan att ironisera över arkitektkårens preferenser. ”De ritar fult, men bor själva fint”

”Lådorna” som nya uppförda byggnader ofta kallas är emellertid inte bara resultat av bristande kreativitet utan materialiserar också att kvantitet och lågt pris sätts i första rummet i budgetar och beställningar.

Arkitekturupproret påminner oss om att det finns fler värden att försvara.