Stig-Björn Ljunggren: Stig-Björn Ljunggren: All politik är lokal

Det ska erkännas att Stefan Löfven är inte en lysande mediestjärna. Han är heller inte framavlad i syfte att TV-babbla, utan har en annan skolning.

Hans ovana märktes mest i början av partiledarperioden och det fick några att döma ut honom på förhand. Vad vet en fackföreningsledare om politik? sades det.

Och resultatet vet vi. En fackföreningsledare kan förhandla. Stefan Löfven har lyckats bilda regering två gånger, trots att det inte borde vara möjligt.

Med tiden har Löfven också hittat ett hyggligt tonläge, även om det inte alltid går så bra i intervjuer. Men den som lyssnar noga på de andra partiföreträdarna egentligen har att komma med, kan lätt konstatera att de förvisso babblar sig förbi alla grynnor och skär, men innehållsligt säger de ofta nada.

Dessutom har riksmedierna en övertro på sin egen unika betydelse för demokratin. Det händer att de betraktar det som ett hot mot vårt öppna samhälle om ministrarna inte kommer till deras program när de kallar. Ungefär som en visslande husse blir upprörd när hunden inte kommer.

Men så här är det: Politikerna är inte längre lika beroende av riksmedia som en mellanhand när de ska kommunicera. Idag har ingen ensam kontroll över kommunikationen i samhället.

Politikerna är inte längre lika beroende av media som en mellanhand när de ska kommunicera. Idag har ingen ensam kontroll över kommunikationen i samhället.

Nuförtiden kan vem som helst nå ut direkt till folk, utan att behöva ordna en presskonferens eller be om att få bli intervjuad.

När riksmedia nu klagar över statsministerns brist på följsamhet är det också en signal om att ”ställer inte du upp på oss nu, kommer inte vi att hjälpa dig när du behöver”.

Sånt har sagts förr. Det är en del av försöken att dressera.

För det är givetvis inte oviktigt för ledande politiker att synas i riksmedia. För en statsminister är dock rollen lite annorlunda. Denne kan välja att vara hela folkets företrädare – i synnerhet under kristider som nu – och överlåta de våta jobben åt sina underhuggare.

Men den effekten åstadkoms bara om statsministern är sparsam med sina stora framträdanden.

Att fler än statsministern släpps fram är dessutom bra för tillväxten. Fler får pröva om de har kapacitet att ta över när det är dags att välja ny hövding. Ett bra exempel är socialminister Lena Hallengren.

Det förtjänar också att påpekas att en statsminister kan synas på fler ställen än i riksmedia. Exempelvis förekomma ute i landet, där det också faktiskt finns väljare.

Att skapa många små ringar på vattnet istället för enstaka stora plask är inte att förakta i en demokrati. Den direkta kontakten mellan väljarna och deras företrädare vara minst lika viktigt i ansvarsutkrävandet.

All politik är lokal, brukar det sägas. Politikerna måste göra tydligt att de också ser folks vardagsproblem – och berätta hur de tänker hjälpa till att förbättra tillvaron. Och för det syftet finns fler arenor än riksmedia.

Stig-Björn Ljunggren