Sten i glashus från forskningsministern
Riksrevisionen kom nyligen ut med en ny rapport om regeringens utbyggnadssatsning på högskoleutbildningarna för en del samhällsviktiga bristyrken, som vårdpersonal och lärare. I granskningen framkommer det att regeringen fallerat rejält med sin ambition. Inte bara har man misslyckats med att nå upp till ens hälften av de uppsatta målen; dessutom har antalet studenter på vissa av utbildningarna till och med minskat.
Revisionens ord till regeringen att framtida satsningar måste förberedas ”betydligt bättre” väger tungt. Man lägger också till att fokus snarare borde läggas på att de som faktiskt påbörjar utbildningarna också examineras; något som försvårats på grund av bland annat lärarbrist.
Men det är inte den enda anmärkningsvärda som tas upp i rapporten. Riksrevisionen påpekar att regeringen, genom att ge universitet och högskolor i uppdrag att öka antalet utbildningsplatser, har gjort ”ett avsteg från den reguljära styrningen av lärosätena”. I vanliga fall brukar det universitet och högskolor själva besluta om utbildningarna och hur många platser som ska erbjudas.
Det är inte heller enda gången regeringen tagit steg över den mur som skyddar den akademiska friheten från politisk styrning. I regeringens forskningsproposition finns ett avsnitt där man, trots att det ironiskt nog handlar om att den akademiska friheten ska lagfästas, samtidigt lyckas med konststycket att fastslå ideologiska villkor för forskning. Även om man i propositionen tar ställning för att den akademiska friheten som ”allmän princip” ska ”främjas och värnas” så ska forskningen samtidigt ”bedrivas utifrån den värdegrund som gäller”.
Det är en anmärkningsvärd formulering som riskerar att riva upp ett hål i den akademiska frihetens skyddsmur. För det första måste man fråga sig vilka som beslutar om värdegrunden – samt vem som avgör om forskning lever upp till densamma. För det andra kan värdegrundsövertygelser ändras från en dag till en annan. Vem vet vilken värdegrund som råder imorgon?
Med tanke på ovanstående blir det extra osmakligt när utbildnings- och forskningsminister Matilda Ernkrans (S) i senaste avsnittet av Ekots Lördagsintervjun (20/3) anklagar Moderaterna för att befinna sig på ett ”sluttande plan” och ”sällar sig till det hörn” av den politiska kartan där man motsätter sig den akademiska friheten.
Det fanns givetvis inget i Moderaternas politik som ministern kunde ta upp för att bestyrka sin tes. I stället hänvisade hon diffust till att Moderaterna och Sverigedemokraterna skulle stå i en ”tradition” som på andra håll i världen – Ungern – lett till politiska ingrepp i akademin. Mer krystad argumentation får man leta efter.
I övrigt kunde ministern bara komma på ett enda faktiskt exempel; den händelse då Moderaternas utbildningspolitiska talesperson Kristina Axén Olin i ett mejl till Malmö universitets rektor ifrågasatte en av lärosätets kurser. En rätteligen beklagansvärd fadäs där Olin gick över gränsen för det lämpliga; men knappast en indikator på att Moderaterna vill kringskära den akademiska friheten.
Regeringens ambition att freda den akademiska friheten är hedervärd. Men det finns uppenbarligen mycket att arbeta på i dess egen bakgård. Att då anklaga Moderaterna för politisk styrning av akademin är inte bara grundlöst propagandamakeri; det är också hyckleri.
