Stefan Löfven går för långt
Det står nu klart att Socialdemokraternas brunsmetningskampanj definitivt är här för att stanna. En efter en har ledande toppar i det socialdemokratiska partiet, inklusive flera av regeringens ministrar, fallit för frestelsen att medelst simpel smutskastning av nedrigaste sort försöka nedgöra landets opposition. Hellre än att presentera egna visioner eller kritisera oppositionens faktiska idéer.
Nu har slutligen även statsminister Stefan Löfven (S) sällat sig till denna alarmistiska skara av domedagsprofeter.
För borgerliga är det bara att stålsätta sig: Det är så här den socialdemokratiska opinionsbildningen kommer att se ut nu, fram tills riksdagsvalet. En lång och slingrande väg av nonsensartade attacker, utan både sans och sakpolitiskt innehåll.
Om man ska tro de repetitiva jämmervisorna kommer en borgerlig regering föra Sverige till ruinens brant, och demokratin naggas sönder i dess grundvalar. Anklagelser så bisarra att man knappt kan tro de själva är övertygade om saken.
Och det är de väl – förmodligen, och förhoppningsvis – inte. Sverige kommer inte, trots vad Löfven hävdar i tv-rutan, att förvandlas till ett Ungern för att statsministern bär efternamnet Kristersson i stället för Löfven. Talet om att en M+KD-regering utgör en risk för domstolars och medias självständighet är inte bara befängt – det är förljuget.
Socialdemokraterna jämför gärna sina politiska motståndare med Donald Trump. Men om det är något som bär en likhet med Trumps metoder så är det den socialdemokratiska noblessens nuvarande baktalande av Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD).
Men, socialdemokratin är desperat. Dels roffar Sverigedemokraterna åt sig fler och fler av deras kärnväljare inom facken, samtidigt som scenariot med en borgerlig regering blir alltmer troligt. Inte minst nu när Liberalerna aviserat sin återkomst till borgerligheten. Demokratin är inte hotad – men socialdemokratin är det.
Löfvens utfall i SVT under onsdagskvällen ska ses för vad det är: Ett desperat försök att hindra Jökens sönderfall. Tidigare har Löfven haft den goda smaken att inte ansluta sig till partikamraternas utmålning av oppositionen som ett hot mot demokratin. Men när nu Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni har angett färdriktningen föll även statsministern till föga. Taktiken tycks vara att skrämma upp Liberalerna till den grad att man vid det kommande partirådet nästa vecka tar avstånd från partistyrelsens vägval.
Men regeringens försök att framställa oppositionen som demokratisk illegitim vittnar också om att partiets idétorka är total. Efter två mandatperioder vid maktens roder har man tappat sikten. Nu handlar det mest om att vira sig fast vid masten.
Det hela påminner egentligen inte så lite om det upphetsade tonläget redan vid valrörelsen 2014. Att det fanns svåra problem förknippade med migrationen ville man ej veta av. Löfven själv lovade dyrt och heligt att ”i mitt Europa bygger vi inte murar”. Numera använder statsministern ord som ”kaos” för att beskriva situationen om EU tar emot för många flyktingar.
Det bör även påtalas att det finns ett inte obetydligt hyckleri i att som socialdemokrater misstänkliggöra demokratiska partier för att de samtalar även med partier med tvivelaktig historia – vilket är just vad Socialdemokraterna själva gjort med Vänsterpartiet, tidigare Kommunisterna.
Nej, herr statsminister, det är inte ”fara å färde för vårt land” om det vankas regeringsbyte. Däremot är frågan vad som händer med det framtida politiska klimatet när man börjar så tvivel om varandras demokratiska värderingar.
