Statsministern borde talat svenska
I veckan har Magdalena Andersson (S) gjort sin första utlandsresa som statsminister, som i enlighet med traditionen gick till Finland där hon mötte landets statsminister Sanna Marin.
Mellan Sverige och Finland råder det en speciell relation, för att låna begreppet för de starka historiska och nutida både politiska och kulturella banden mellan USA och Storbritannien. Trots att det har gått mer än två sekler sedan Finland slutade vara ”östra rikshalvan” talas det än idag varmt om länderna som syskon. Nationerna är numera otvetydigt suveräna stater, men närheten består – med Östersjöns grunda vatten och det vidsträckta Tornedalen som förenande länkar mer än barriärer.
Att det blivit sed att respektive lands statsminister vid sitt första utlandsbesök åker just till grannlandet är således en fin och passande tradition, med rötter i ländernas djupa samhörighet.
Att denna tradition hålls vid liv och värnas är glädjande och viktigt. Att bryta med den skulle sända fel politiska signaler, något som både de populistiska Sannfinländarna och Moskva skulle utnyttja för egna syften.
Med tanke på den mättade betydelse som ligger i detta statsbesök höjdes det därför på mer än ett ögonbryn när presskonferensen i anslutning till Anderssons vistelse ledsamt och förvånansvärt nog hölls helt på engelska, i stället för svenska.
”Användandet av engelska skapar bilden av ett visst avstånd mellan Sverige och Finland.”
Det blev som ytterligare ett exempel på de otaliga förnedrande fall då svenskar skämt ut sig då man reagerat med förvåning på att finnar kan tala god svenska. Den alltför utbredda föreställningen i Sverige om att finnar ej skulle förstå svenska späs nu på, samtidigt som användandet av engelska symboliskt skapar bilden av ett visst avstånd mellan Sverige och Finland.
Risken är att detta ytterligare förstärker den opinion i Finland som ser med avsky på studiet och bruket av svenskan, och hellre rentav vill se undervisning av ryska i skolan.
För att inte tala om hur detta också osynliggör det faktum att Finland har en livaktig minoritetsbefolkning med svenska som förstaspråk.
Att statsministern besökte Finland först var rätt. Men denna diplomatiska blunder blev dessvärre en tråkig kontrast mot talmannens tidigare succé, då han under sitt besök charmade finländarna genom att utantill recitera ett stycke av den finlandssvenske nationalskalden Runeberg. Denna gång uteblev charmoffensiven.
