unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Statsmannen och agitatorn

Årets första maj-firande vittnar om den svenska socialdemokratins mycket starka sidor, men också om arbetarrörelsens svagare.
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

Statsminister Stefan Löfvens första maj-tal lär ha väckt respekt långt utanför de egna leden. Budskapet om samling och gemenskap återupprepades. Och äntligen underströks också, vilket saknats tidigare, hoppets betydelse. ”Det kommer en dag”, sade Stefan Löfven också efter corona.

Mer statsminister än partiledare.
Mer statsminister än partiledare.
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Tysta gillanden i villor och sommarstugor förvandlades dock ganska snart till förvåning över LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldssons agitatoriska tal. På första maj brukar s-talarna vända sig till arbetarrörelsen som skiljer sig något från den socialdemokratiska väljarkåren. LO-fackens medlemmar står i centrum liksom de frågor som Hyresgästföreningen eller PRO brukar driva.

Även om arbetarrörelsen brukar vara som rödast på första maj höjdes med rätta ett och annat ögonbryn över LO-ledarens vilja att politisera coronakrisen genom att peka ut privat äldrevård som smittspridare av viruset. Påpekanden om att äldrevården inte har byggts ut tillräckligt är i sak inte helt felaktiga, men till bilden hör också att den svenska äldreomsorgen bygger allt mer på hemtjänst. Det är en välfärdslinje som inte ska förstås utifrån som Thorvaldsson hävdar ”nyliberalism”.

Bodelningen av budskap mellan statsmannen och agitatorn är i sak inget nytt. Den förkroppsligar socialdemokratins janusansikte. På en och samma gång ligger i självförståelsen att arbetarrörelsen är både statsbärande och den radikala samhällskritikens bärare. Regeringsduglighet och radikalism går således hand i hand.

Det har varit en nyckel till Socialdemokratins framgångar. Men när balansen inte upprätthålls, eller rättare sagt, när det ”statsbärande” väger lättare, får den ”parlamentariska delen” problem.

Den socialdemokrati som historiskt förknippas med Saltsjöbadsavtal, frihandel, förhandlingar, industri, försvar skattereformer och saneringar av statsfinanser hör till regerandet. Den som förknippas med löntagarfonder, radikal utjämning, vinstförbud, anti-valfrihet hör till samhällskritiken.

Löfvens framgångar just nu bygger på den svenska linjen mot corona, som är en skapelse av Folkhälsomyndigheten. Det är externa faktorer som underblåser opinionssiffrorna.

Även utan Januariöverenskommelsen hade skiljelinjen mellan ”fack och parti” det heter på socialdemokratiska varit synlig. (Det är ett uttryck om dessutom förminskar förbunden inom centralorganisationerna Saco och TCO. Fackföreningsrörelsen är faktiskt större än LO.)

Men Thorvaldssons tuffare inriktning signalerar något mer än traditionell samhällskritik. Samhällskritiken färgades nu mer av högt tonläge än av reformkrav och framsteg. Det var mer av avståndstagande. Mer av motstånd. Konflikten mellan övertygelse och ansvar finns också inom LO, som å ena sidan rymmer frihandelsförespråkande och tillväxtideal och å andra sidan förbund som gärna skramlar med konfliktvapnet. Och nu hamnade Thorvaldsson retoriskt och politiskt i den senare kategorin.

De krav som LO-ledaren lyfter fram, som att ”försämringar” av arbetsrätten ska stoppas, saknar politisk realism, före nästa val. Regeringen är bunden av Januariöverenskommelsen.

Däremot har flera av de förändringar som genomförts under coronakrisen som höjningen av A-kassan och förändringen av kvalificeringskravet helt gått LO:s väg. Någon kursomläggning, som Thorvaldsson efterlyser, handlar det inte om. Än. Det gör det däremot om förändringarna fullt ut ligger fast efter krisen.

Den informella uppdelningen statsman/agitator kan fungera just nu. Men den är historiskt inte bara en styrka. Radikal samhällskritik riskerar att också undergräva regerandet. Exploaterandet av krisen öppnar för att oppositionen omprövar borgfreden. Och arbetarrörelsens janusansikte, där ett blickar bakåt och ett framåt, gör det inte lättare att möta framtiden efter corona.