Statskonst från oppositionen

Tonläget har skadat samtalet och möjligheterna till kompromisser mellan regering och opposition.

Under helgen fick regeringen tillbaka. När uppgifterna läckte ut om att en nödlagstiftning skisserades som skulle överföra betydande makt från riksdag till den lila minoritetsregeringen riktades anklagelser om att ministären ville tumma på demokratins principer.

Det var också överdrivna påståenden. Tidsbegränsningen för undantagslagen på tre månader var tydligt formulerad.

Flertalet stater i vår rättskultur i EU och i Norden har liknande nödlagsregler utan att någon hävdat att demokratin riskerar ett sammanbrott. Den som kan vår grundlag vet för övrigt också att riksdagen när som helt kan rikta misstroendevotum mot statsministern och därmed fälla regeringen. Lägg därtill att det finns ett rättsskydd till som är tämligen okänt. Domstolar och myndigheter får inte tillämpa föreskrifter från regeringen om de strider mot lag.

Detta är några förmildrande omständigheter i sammanhanget. Det betyder inte att det första förslaget som sedan omarbetades var ok, det var svagt formulerat, trots tidspress.

Regeringen har sannerligen inte haft några problem med oppositionen under coronakatastrofens första veckor. Lagförslag har snabbehandlats och trätt i kraft inom ett fåtal dagar. På moderat initiativ bantades riksdagen för att garantera beslutskapaciteten.

Därmed reses frågan om det egentliga motivet är att driva igenom åtgärder som saknar stöd i riksdagen.

Problemet är således inte oppositionen. Problemet är att Sverige i katastrofen har en ovanligt svag minoritetsregering. Undantagstillståndslagar passar också dåligt in i en statsapparat som saknar någon form av maktdelning mellan exempelvis folkvald president och regering.

Det hör också till bilden att när frågan om Sverige borde ha undantagslagar utretts, så sent som 2008 av bland andra nuvarande Högsta domstolens ordförande Anders Eka, så var grundlagsexperternas inställning minst sagt njugg. Riksdagens roll underströks dock sedan utredarna diskuterat ”risken för missbruk” av de ”långtgående normgivningsreglerna”.

Det blev emellertid Moderaternas egna juridiska experter som föreslog att riksdagen ska ges vetorätt i efterhand över regeringen beslut. Något som regeringen efter hård kritik valde att komplettera lagrådsremissen med. Då hade oppositionspartierna fått ett dygn på sig att analysera förslaget. Precis som ett fåtal utvalda remissinstanser får 24 timmar på sig att formulera yttranden över förslaget.

Inte heller på den punkten övertygar regeringen. Den nya lagen ger regeringen befogenheter att omfördela läkemedel och medicinsk utrustning mellan regioner. Det vill säga ingripa i det kommunala självstyret. Men regeringen ges också makten att fördela om utrustning och läkemedel från privata vårdgivare. Deras företrädare borde i vart fall ha fått förslaget på remiss. Så icke. Däremot sändes förslaget på remiss till bland annat Tullverket.

Demokratin har inte varit hotad. Men omsorgen om folkstyrets väsen kom från oppositionen, läs M, som underströk att även när effektivitet måste understrykas ska balansen med folkstyre och rättssäkerhet värnas. Riksdagens vetorätt säkrar folkstyret och möjliggör samtidigt de snabba beslut som måste fattas av ministrar.

Regeringen fick sig en ordentlig läxa. Den får det svårare att framöver använda grundlagar och mänskliga rättigheter som ett tillhygge mot det största oppositionspartiet i riksdagen när det var det partiet som uppvisade statskonst. Nu återstår att dämpa tonläget.