Statliga rutschkanor bryter inte segregationen

Utom Boverket, som i en ny rapport går igenom de insatser som likt satsningen i Norrliden fick statligt stöd riktat till utsatta områden. ”Förutom att de fysiska åtgärderna har lett till ökad aktivitet och social gemenskap, kan de även ha lett till en känsla av minskat utanförskap, en ökad integration och till att bygga broar mellan olika kulturer”, skriver myndigheten. ”Stödet till utemiljöer i socioekonomiskt utsatta bostadsområden har varit en framgångsrik satsning.”

Hade det gått att nå sådana effekter med blott en miljard kronor på tre år, funnes det anledning att jubla. Dessvärre är bevisen svaga. När det gäller Norrliden skriver Boverket att ”responsen från allmänheten har varit stor, bland annat genom stort intresse från media och genom att parken i Norrliden blev nominerad till årets mötesplats”.

Tidningsartiklar och priser i all ära, vad som krävs för att områden ska lyfta är mindre av projekt och mer av tråkigt gnet. Om klotter och nedskräpning fortgår blir det ingen effekt av nya mötesplatser. Om existerande lekplatser lämnas åt ödet förtas effekten av nya. Om kommunen blir beroende av statliga bidrag för att rusta upp, kommer invånarna att förbli föremål för projekt snarare än medborgare.

Naturligtvis är initiativ för bättre utemiljö vällovliga. Det borde göras fler, inte bara när staten råkar skjuta till pengar. ”Gröna oaser är viktiga i områden med hög förtätning och trångboddhet, då de främjar hälsan genom att möjliggöra avkoppling, vila och fysisk aktivitet”, skriver Boverket. Den insikten glöms dock ofta bort när det gäller att få fram så mycket mark för byggande som möjligt.

Men tilltron till utemiljöer i sig är överdriven. ”Mötesplatser” bryter inte den segregation som uppstår när andelen arbetande i ett område sjunker. Jämställdheten i hemmen ökar inte heller för att utemiljön förändras. Vill politiker både nationellt och lokalt verkligen åstadkomma förändring är det mindre av invigningar och mer av mod och uthållighet som krävs.