Martin Tunström: Statens ansvar för kommunkrisen
”Vi uppfyller kravet på god ekonomisk hushållning”. Så låter det från varje region och från varje kommun varje år.
Uttalandet är i själva verket en del av ett cirkelresonemang. Det är nämligen kommunen eller regionen som själv avgör vad som är ”god ekonomisk hushållning”. Och därför uppnås naturligtvis de egna villkoren. Här finns ingen objektiv part som granskar det ekonomiska resultat. Kommunrevisionen tittar inte på fullmäktiges beslut och inga statliga myndighet får intervenera in i den kommunala självstyrelsens kärna. Dessutom kan fullmäktiges beslut inte överklagas.
Mot den bakgrunden kan regeringens vilja att se över innebörden i orden ”god ekonomisk hushållning” välkomnas. Ingen kan ha missat att notera de så kallade ”utmaningar” läs problem som kommunsektorn står inför. Ingen kan blunda för att kraven på god ekonomisk hushållning till del består av luft. Civilminister Lena Micko som är ansvarigt statsråd förtjänar beröm för att hon kort efter det att hon lämnat kommunernas egen organisation, SKR, presenterar en rimlig problemformulering gällande kommunsektorns ekonomi.
Ofta hänvisas i kommunerna till kravet på ett överskott på två procent. Det var ett ekonomiskt mål som formulerades i samband med 1990-.tals krisen och som då skulle gälla hela kommunsektorn. Då var ränteläget ett annat. Och mindre kommuner borde rimligen ha ett högre överskottsmål än två procent.
Med rätta får också kommuner kritik av regeringen. En del budgeterar med underskott. Andra kan inte möta otillräckliga händelser. Det är ett slags självstyrelsens paradox. Man kan formulera den som att vissa kommuner tar fasta på rätten att fatta dåliga beslut. Det sätter medborgarna i kläm.
Men regeringens närmast rörande engagemang för kommunsektorn rymmer också en bristande förståelse för dess egen betydelse för kommunsektorns problematiska ekonomi.
Kommunernas egen bank - jodå Sverige har en offentligt ägd bank - Kommuninveest konstaterade nyligen att det skett en förskjutning av skulderna från staten till kommunerna. Under det senaste decenniet har statens skuld minskat från 33 till 24 procent av BNP medan kommunernas och regionernas skuldsättning fördubblats från 6 till 12 procent av BNP. Staten har bantat sin skuld och tvingat kommunsektorn att låna. Genom att flytta åtaganden som migration slipper också regeringen att stå till svars för skattehöjningar som kommunerna tvingas till. Så har kommunerna genom sammanslagningar, storkommunreformer och skuldsättning blivit allt mer av förvaltningsorgan och allt mindre av självstyrande territoriella organisationer.
Det hade varit klädsamt om det fanns ett spår av självkritik hos regeringsföreträdare när kommunsektorns ekonomiska förehavanden kritiseras.
