Staten styr även över undantag
Kajsa Dovstad, läkare och programansvarig för välfärd på Timbro, skrev en text i nättidningen Smedjan förra veckan om föräldraförsäkringen. Hon tycker att borgerligheten borde kunna enas om att en minskad föräldraförsäkring är vägen framåt. I texten framförde hon dels att hon vill åtskilja barnomsorg och föräldraförsäkring, dels att föräldraförsäkringen bör minska. I en video förklarar hon att detta ger möjligheten att sänka skatten för alla, inklusive föräldrar. I slutändan ska detta, enligt Dovstad, leda till större frihet till föräldrar och mindre kontroll från statens sida.
En av textens mål är att få även konservativa med på resonemanget. Dovstad skriver: ”Liberaler och konservativa förenas i tanken att staten inte är ett verktyg för att uppfylla politikers utopi”. Men är det föräldraförsäkringen – eller är det bristen på den – som utgör en politisk utopi?
Den italienska filosofen Giorgio Agamben skriver i sin berömda bok Homo sacer om hur undantag också innebär ett sätt för staten att utöva kontroll. Att staten inte direkt styr över något betyder inte att det är oreglerat. Hans huvudsakliga exempel för att stödja sitt resonemang är kategorin “fredlös” som fanns under medeltiden. Det var ett sorts straff som innebar att vem som helst hade rätt att döda en individ, utan att själv bli straffade. Staten styr alltså över död och liv – genom att inte göra någonting.
”Föräldraförsäkringen är egentligen mer frihetlig än mycket annat.”
Samma sak gäller för föräldraförsäkringen. Statens styrning blir inte mindre av att sänka skatten istället för att finansiera föräldraförsäkringen. Statens klåfingrighet ligger egentligen inte i om de ger föräldrarna möjlighet att ta hand om sina barn eller inte. Istället finns den i det samhällsbygge som omöjliggör en inkludering av barn.
Detta går ända tillbaka till industrialiseringen. Till en början löste man det genom att även barnen arbetade (till exempel i gruvor) men i längden insåg man att barnfrågan i moderniteten behövde lösas på ett mer hållbart sätt. Den kollektiva uppfostran och delaktigheten i de vuxnas arbete som funnits i bondesamhället var bara ett minne blott.
Hemmafrun uppfanns först som en social konstruktion för att mannen skulle fortsätta bidra till statskassan. Men till slut insåg man att vi får ut maximal vinst av medborgarna om båda föräldrarna jobbar och vi istället anställer personal för att ta hand om barnen kollektivt. Fler i arbete – mer pengar till staten. Vad detta är annat än utopisk ideologi som kommer uppifrån vet inte jag, men jag vet att föräldraförsäkringen är en av de få saker som finns som ger människor möjlighet att ta ett steg ut från detta system för att själva bidra till sina barns uppfostran. Egentligen är det mer frihetligt än mycket annat.