Staten ska inte bedöma sanning
Regeringen har varit bekymrad över utvecklingen i den politiska debatten och tillsatte därför 2018 kommittén Nationell satsning på medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet. Den lämnade på onsdagen in sin slutrapport vars rekommendationer i huvudsak fokuserar på näthat samt desinformation och propaganda.
Båda fenomenen kan utgöra problem för det demokratiska samtalet. Men de är också mycket olika, både vad gäller förekomst och vilka åtgärder som är lämpliga. Därför varierar kommitténs rekommendationer i sin rimlighet.
I fråga om näthat sammanfattar rapporten läget väl. För såväl politiker som journalister och andra opinionsbildare är det ett stort problem som sträcker sig från grovt språkbruk till trakasserier och hot. Särskilt utsatta är kvinnor och etniska minoriteter vilka både får utstå fler och mer riktade påhopp. Problemet kan symboliseras av att Journalistförbundet i år kände sig tvunget att dela ut stipendier för säkerhetskurser för kvinnliga journalister.
Kommitténs förslag för att stävja hatet är också rimliga. Rättsväsendet behöver tilldelas mer resurser åt denna typ av brott och straffen bör höjas. Dessutom är det viktigt att den som utsätts kan få stöd av sin arbetsgivare, vare sig det är offentliga myndigheter, tidningar eller politiska partier.
Mer problematiska är rapportens rekommendationer för desinformation och propaganda. Grundproblemet är helt enkelt att det är svårt att särskilja desinformation från vanlig information. Särskilt i en politisk kontext där själva utgångspunkten är att olika människor är oense.
Tyvärr är även kommittén oklar i sin definition. Den betraktar desinformation som osanning i syfte att orsaka skada eller påverka människors attityder eller handlingar. Vilket alltså är två helt olika saker. Påverkan, även med medvetet osanna eller vilseledande påståenden, får vi nog betrakta – om än med viss motvilja – som politisk vardagsmat.
Den föreslagna lösningen, ökad politisk styrning för att kunna rikta insatserna mot desinformation, blir därför tveksam. Bland annat ska regeringskansliet fungera som nod i en samverkan mellan myndigheter, medier, näringslivet och civilsamhället. Med en sådan vag definition av vad desinformation är föreligger en klar risk att den politiska styrningen kommer främja sin egen världsbild och sina egna åsikter.
Ingen regering bör ges makten att avgöra vad som är sant och inte.
