Stig-Björn Ljunggren: Staten och kapitalet - samsupna eller lobbyister?
Nuförtiden bedriver näringslivet lobbying genom tankesmedjor och PR-byråer. Medan de förr satt i samma rum som politikerna och förhandlade fram kompromisser. Eller de blev ”samsupna”, som Jan Myrdal brukade säga.
Det som hänt idag är att partiernas företrädare inte längre har de naturliga kopplingarna till näringslivet och de välståndsbildande krafterna.
Annat var det förr. Under det långa socialdemokratiska maktinnehavet skapades nära nätverk mellan sossar och direktörer. Det är väl omvittnat hur exempelvis dåtidens Marcus Wallenberg oanmäld kunde stega in hos statsminister Tage Erlander för att diskutera problem.
Eller så träffades näringslivsföreträdare ute på statsministerresidenset Harpsund. Där kunde de överlägga i lugn och ro, ta ett glas och äta gott. För att sedan komma till beslut – och Erlander fick uppdraget att ringa upp oppositionsledarna och berätta vad regeringen och näringslivet kommit fram till.
Det kallades för Harpsundsdemokrati och ansågs av alla som på den tiden fick spela andra fiolen vara en smula hotfullt.
Ett annat exempel var ”torsdagsklubben” som bildades 1948. Där träffades näringslivs- och fackföreningsföreträdare varannan vecka, under ledning av socialdemokratiske ministern Per Edvin Sköld, för att diskutera hur export och produktion skulle kunna ökas.
Den rollen övertogs av ”ekonomiska planeringsrådet” som avskaffades först i mitten av åttiotalet... och det är då som ”samsupen” börjar ersättas av ”lobbying”.
”Under det långa socialdemokratiska maktinnehavet skapades nära nätverk mellan sossar och direktörer.”
Sverige hade en ”korporativ” ordning som innebar att arbetsmarknadsparterna satt med i olika statliga myndighetsstyrelser och på så sätt inte bara kunde förmedla företagens synpunkter – utan också ibland kände sig som tagna till gisslan när politiken skulle genomföras.
Det var också skälet att näringslivet lämnade dessa positioner på 80-talet. De blev ”inlåsta” av politiken.
Gunnar Sträng, som före sin tid som legendarisk finansminister var ombudsman för Lantarbetarförbundet, har berättat hur det kunde hända att han blev uppringd av godsherrar som klagade över att de anställda inte följde ingångna avtal. Sträng anlände i sällskap med en ”gorilla”, för att lättare kunna övertala sina medlemmar att rätta sig efter gjorda överenskommelser.
Sträng fick så goda kontakter att någon i näringslivet tyckte att oppositionen var onödig: Var det något problem så gick det lika bra att ringa Gunnar Sträng direkt.
Om slutsatsen är att det var bättre förr kan vi alltid diskutera. Men klart är att näringslivet och politiken hade ett närmre samarbete då, åtminstone informellt. Att de upplevde sig ha ett gemensamt projekt.
Finns ett sådant idag, när politiken blivit populistisk och näringslivet globalt?
Stig-Björn Ljunggren är fil dr i statsvetenskap och politisk chefredaktör på Sydöstran (S)
