Staten minst lika stort problem som Sölvesborg
Svenska Filminstitutet har föreslagit utbildningar i normkreativitet som villkor för stöd. Kulturrådet har betonat intersektionella faktorer som grund för bidrag. Det var bland annat mot denna bakgrund som Myndigheten för kulturanalys föreslog regeringen att utreda hur principen om armlängds avstånd i kulturpolitiken tillämpas. Det var, märk väl, den statliga kulturpolitiken som ifrågasattes. Som kunde antas ha politiserats.
När en rad tunga kulturföreträdare från Filminstitutet, Riksteatern och Folkoperan med flera, reser frågan om att grundlagsskydda kulturen är de sakfrågorna händelsevis inte nämnda. Det är inte Socialdemokratins inställning att de offentliga kulturscenerna ska kritisera kolonialismens och patriarkatet som diskuteras, ej heller det gröna kulturdepartementets yttrandestyrning.
Det är lokala beslut i kommuner, Sölvesborg, Täby och Nacka som sätts i samband med auktoritära strömningar på kontinenten.
Att Sverigedemokraternas samhällsbild inte inkluderar fria institutioner utan tvärtom rymmer en politisering av samhällets självständiga sfärer ter sig klart. Den svenska folkstyrelsen bygger dock på lokalt självstyre som också är grundlagsskyddad. Principen om armlängds avstånd gäller i första hand statens maktutövning, inte kommunernas. Att försvaga det kommunala självstyret innebär att ta makt från medborgarna, eller som det heter kommunmedlemmarna som råder över sin gemenskap. Stöd till kultur är på det hela taget en del av kommunernas frivilliga kompetens.
Från att Sverige har haft en grundlag med svagt rättighetsskydd ropas det i dag på grundlagsskydd för allt fler institutioner. Ibland med rätta. Domstolarnas självständighet bör ytterligare understrykas. Svenska universitet åtnjuter inte det starka konstitutionella skydd som lärosäten i många länder. Kravet på att grundlagsskydda public service-bolagen kan diskuteras, men frågan är vad syftet är. Yttrandefriheten är grundlagsskyddad och att skapa stater i staten knappast önskvärt.
Författarna skjuter bredvid målet när de helt medvetet ignorerar den statliga allt starkare styrningen av kulturlivet. Men de stärker också tendensen till juridifiering av samhället. Den svenska konstitutionella modellen bygger på att författningen inriktas på ett minimum för att ge stärka politikens utflöde av folkviljan. Med grundlagsskydd för allt fler delar av samhället skapas juridiska intressekonflikter som till slut får avgöras av domstolar.
En ytterligare aspekt från Central och Östeuropa är att radikala populister svarar med samma mynt. Författningen politiseras och juridifieras när olika politiska krafter vill få in sina egna paragrafer i grundlagen.
Den kulturchef som vill värna kulturens frihet kan börja med att se sig själv i spegeln och fundera över om hen verkligen har främjat konstnärlig frihet och om hen någonsin har höjt rösten mot den yttrandestyrning som kulturdepartementet stått för.
