Staten hade inte klarat vården bättre
Har coronakrisen slutgiltigt bevisat att regionerna, de tidigare landstingen, bör läggas ner? Kristdemokraterna som en längre tid velat förstatliga sjukvården anser naturligt nog det. Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU har mer plötsligt kommit fram till samma sak. Men även Läkarförbundet har kommit till denna slutsats. ”Pandemin visar tydligt på behovet av en ökad nationell styrning av hälso- och sjukvården. Varje enskild region mäktar inte själv med att axla de utmaningar som pandemin ställt oss inför”, skriver ordföranden Heidi Stensmyren.
Men det är väl tidigt att organisera om svensk sjukvård utifrån en extrem påfrestning som inte ens är över. Det är inte ens så säkert att regionerna har fallerat, åtminstone inte mer än någon annan aktör.
Anpassningen av verksamheten gick snabbt. Antalet intensivvårdsplatser nära nog fördubblades. Regioner med hög belastning kunde ta hjälp av regioner som hade drabbats lindrigare. Den så kallade vårdskulden, alla uppskjutna operationer, är en effekt just av att vården förmådde ställa om med fart.
Testningen kan tyckas ha kommit igång sent – men det var en statlig myndighet, Folkhälsomyndigheten, som lade fast den testningsstrategi som regionerna arbetade efter. Att det saknades beredskapslager är också svårt att lägga regionerna till last; uppenbarligen är inte staten en mer ambitiös eller långsiktig lagerförvaltare.
Coronakrisen med dess stora variationer över landet kan precis lika gärna bevisa behovet av mer regional frihet, mer flexibilitet och större skillnader. Den så kallade närhetsprincipen, att en kris ska hanteras där den inträffar och av dem som är närmast ansvariga, hade kunnat tillämpas ännu tydligare. Att samma regler skulle gälla både för hårt drabbade Stockholm och för lindrigt drabbade Gotland var diskutabelt från första början.
Med detta sagt finns många skäl att tvivla på regionernas framtid. Det permanenta beroendet av statliga bidrag och de utbredda underskotten i kärnverksamheten är två. Oförmågan att faktiskt genomföra förändringar som alla bekänner sig till, såsom tyngdpunktsförskjutningen från sjukhusbaserad till nära vård, är ett tredje.
Och ett fjärde, kanske det tyngsta, är att det trots en väl utbyggd politisk apparat på denna nivå inte utvecklas särskilt mycket politik i betydelsen genomarbetade alternativ som väljarna kan ta ställning till. Det är ett underbetyg åt regionpolitiken att väljarna har fått ut mer förändring av att rösta i riksdagsvalet.
Att statlig styrning skulle vara svaret på samtliga dessa utmaningar är dock inte givet. Försvaret är statligt och ständigt underfinansierat. Polisen och Arbetsförmedlingen är statliga myndigheter som har synnerligen svårt att ge invånarna effektiv och likvärdig service. Och sjukvårdspolitiken på riksnivå har sin beskärda del av opportunism och symbolåtgärder.
Ett delvis förstatligande, där slutenvård och primärvård sköttes av olika huvudmän, skulle inte bli mer begripligt än dagens system. Det är också svårt att se hur det kraftfulla reformarbete som krävs inom sjukvården skulle tas bättre emot om besluten fattades av statstjänstemän på någon ny administrativ nivå än i de trots allt ganska etablerade lokala församlingar som regionfullmäktige är.
Regionerna har mycket att bevisa när det gäller framtidsduglighet. Men det är knappast coronakrisen som utgör facit.
