Språkförskolan blir dyr för kommunerna
Att kommunerna har dålig ekonomi kan inte ha undgått någon. Att kommunerna har svårt att rekrytera personal till kärnverksamheter är inte heller någon nyhet. Vad gör regeringen? Låter utreda en åtgärd som skulle innebära nya kostnader och fördjupa rekryteringsproblemen.
Det gäller den så kallade språkförskolan, en reform som finns med i januariöverenskommelsen trots att Socialdemokraterna är öppet skeptiska. ”Nyanländas barn ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre år med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan”, står det i avtalets punkt 52.
Det som i januari kunde tyckas vara en briljant språklig akrobatik för att få till stånd en S-ledd regering visar sig dock nu, liksom reformen av Arbetsförmedlingen, inte vara så roligt längre. Oavsett om man uppfattar formuleringen som att nyanländas barn ska ha skolplikt från tre års ålder eller det bara ska vara obligatoriskt för kommunerna att agera som om de hade det, är det ett nytt kommunalt åtagande som skapas.
Som Sveriges kommuner och landsting har påpekat innebär förslaget att helt nya arbetssätt måste införas. Nyanlända barn kan behöva samlas ihop från olika avdelningar och förskolor till särskilda språkförskolegrupper, där de vistas under en del av dagen. Istället för att som nu försöka hålla ihop grupperna, ska man börja sortera dem.
Vem som ska undervisa i dessa grupper och hur är en helt öppen fråga. Målkonflikten är uppenbar. Ska lärarna försöka att på så kort tid förmedla så mycket svenska som möjligt, eller ska målgruppen få en undervisning som så mycket som möjligt liknar den som andra barn får men med lite mer tyngdpunkt på språket? För somliga barn kommer språkförskola att vara den enda förskola de går i.
Av naturliga skäl har förskollärare inte heller utbildats i att förmedla det svenska språket till grupper uteslutande bestående av nybörjare. Det som idag går under beteckningen språkförskola är något helt annat än det januaripartierna vill införa.
Oklart är också vilka regeringen egentligen tänker sig ska ingå. I instruktionerna till utredaren står att det inte finns någon enhetlig definition av ”nyanlända barn” och ”nyanländas barn”, men om man inskränker sig till barn vars föräldrar har bott i Sverige kortare än fyra år handlar det om knappt 30 000 barn som är aktuella för språkförskola.
Denna gränsdragning är dock knappast relevant. Det finns utrikes födda föräldrar som har varit i Sverige längre än fyra år och ändå inte behärskar språket. Räknar man istället utrikes födda barn och barn till utrikes födda föräldrar får man drygt 93 000 barn i åldern 3-5 år. Hur kvaliteten i språkförskola i den skalan ska upprätthållas är svårt att se.
Den svenska förskolan kostar idag närmare 80 miljarder kronor per år. Mellan 2014 och 2018 ökade kostnaderna med 15,4 procent trots att antalet inskrivna barn bara ökade med fem procent. Kostnaden per inskrivet barn var förra året 153 200 kronor. Att skriva in samtliga 3-5-åringar som idag inte går i förskola skulle ge en kostnad på nästan 2,7 miljarder kronor.
Men varken kommuner, personal, kvalitet, kostnader eller ens barnen stod i centrum när Januariöverenskommelsen formulerades. För Socialdemokraterna var det ännu en period i regeringsställning som hägrade. Vad de andra januaripartierna egentligen ville har fortfarande inte framgått. Men en sak står klar: det blir kommunerna och deras skattebetalare som får betala kompromisserna.
