Späd inte ut borgerligheten
London svängde vänster i lokalvalet förra veckan. Till exempel vann Labour för första gången på 60 år stadsdelen Westminister. På landsbygden är det däremot tuffare för partiet, och på Nordirland ser Sinn Féin i skrivande stund ut att bli störst. Partiet är förvisso socialistiskt men har en separatistisk agenda och vill att Nordirland ska lämna Storbritannien till förmån för Irland.
Storbritannien delar alltså utveckling med många andra europeiska länder. Städerna svänger vänster och landet som vill ”vara ifred” svänger höger. Se även det franska valet i slutet av förra månaden. Socialliberalen Macron konkurrerade i städerna mot den radikala vänstern och på landet mot nationalisten Le Pen.
I Oslo fick sammanslutningen av revolutionära socialist- och kommunistpartier, Rødt, 8,3 procent och Sosialstisk Venstreparti över 13 procent vid stortingsvalet. I Köpenhamns kommun fick Enhedslisten, som vill ersätta kapitalism med socialistisk demokrati, nästan var fjärde röst.
I Sverige är trenden liknande, även om det förtjänar att resoneras kring hur mycket av landets högersväng som beror på en faktiskt positionsförflyttning och hur mycket som beror på att stadens vänstersväng förflyttat den politiska mitten.
”Det finns dock en fara i om de borgerliga partierna när de ska vinna tillbaka staden gör en för grund analys som landar i att det rör sig om en höger/vänsterfråga, och för att vinna valet börjar med ännu mer vänsterpolitik.”
Det är med denna grundplåt vi går in i valrörelsen. Val går ut på att locka över tillräckligt många av de andra väljarna, och för att få det regeringsskifte som är nödvändigt måste borgerligheten vinna både stad och land.
Det finns dock en fara i om de borgerliga partierna när de ska vinna tillbaka staden gör en för grund analys som landar i att det rör sig om en vänster/höger-fråga och för att vinna valet anammar vänsterpolitik. Här är det värt att påpeka borgerlighetens slitningar mellan storstaden och landsbygden som måste överbryggas.
Ett mer rimligt sätt att se på det är att det mer rör sig om kultur och värderingar än om partipolitik och en förenklad och binär syn på stad och land. Detta bör gynna borgerligheten. I alla fall den klassiska som står för en mogen politik, förändringar som inte river upp fungerande strukturer och som absolut inte sker enbart för ändrandets skull. En borgerlighet som arbetar för en stat som tar mindre plats i folks liv men som bryr sig om människors vardag.