Stig-Björn Ljunggren: Söndagsskola om tillit och demokrati
Tillit, det kan exemplifieras med det som vi praktiserar när vi kör bil. Vi litar på mötande bilister. En liten gir och det smäller. En stor gir och det smäller av för alltid. Ändå kör vi på.
Denna slags tillit kan också översättas till metaforen ”socialt kapital” eller ”kulturell resurs”. Biltrafiken skulle inte fungera utan denna tillgång. Kunde vi inte lita på att övriga bilister gjorde sitt bästa för att följa trafikreglerna skulle vi antagligen har varit kvar i hästskjutsarnas tidevarv.
Det besvärliga är dessutom att bygga upp denna tillit. Det är inget som snyts ur näsan, utan har krävt ett århundrade av trafikövervakning, folkbildning och disciplinering.
Tillit i trafiken är dock bara ett slående exempel på hur viktig denna kraft är för att samhället ska fungera. Och hur bräckligt tilltron till andra är. På många områden finns samma urkraft tydligt markerad. Vi lämnar bort våra barn till förskolorna, för att de sedan ska vallas vidare genom grund- och gymnasieskola. Vi lägger också upp oss på kirurgens bord med förtroende för att de vet vad de gör när de skär upp oss och börjar böka i vårt inre. Vi äter med god aptit det vi köpt på affären, övertygade om att det inte innehåller några fasansfulla kemikalier eller gifter.
Hela vårt goda välfärdsinriktade liv bygger på en rejäl dos tillit till andra människor. Men hur är det då med politikerna – och det demokratiska systemet?
Vi har under många år haft en sviktande tilltro till politiker. ”Politikerföraktet” har gradvis ökat. I många länder har populistiska partier haft framgångar, vilket är ett tydligt resultat av att de traditionella partierna misslyckats. I några annars stabila demokratiska länder har nya ledare dykt upp och sopat mattan med etablissemanget.
”Folkets tillit till eliten sviktar - och vice versa.”
Frågan är om vi bör skilja på tillit till politikerna – och det demokratiska systemet. Vi kan konstatera att de nya partierna och politiska utmanarna i allmänhet har utnyttjat det demokratiska systemet för att ta sig fram till makten. Folk gör revolution via valurnorna, inte genom att bygga barrikader.
Vad som är oroande – hävdar några – är att dessa nya krafter när de väl etablerat sig vid makten börjar förändra lagar och institutioner för att försvåra för andra att utmana dem. Det missnöjda folket blir således lurade att ersätta de gamla politikerna som måhända var en smula trötta och lomhörda men ändå demokrater i grunden med demagoger som inte har för avsikt att behålla det demokratiska systemet.
Kanske denna diskussion om att folket blir lurade också sägas handla om tillit. De traditionella partierna har gradvis kommit att misstro folket. Börjat fundera i banor av att det demokratiska systemet måste ha en annan förankring än enbart lita till att vanligt folk förstår att vakta det öppna samhällets principer. Det finns, verkar några tycka, ett slags totalitärt virus som kan sprida sig i de breda folklagren. Och som vi måste försöka förhindra att det sprids.
Folkets tillit till eliten sviktar - och vice versa... om det är så, och hur det i så fall ska gå till, det är värt att diskutera mera.
Stig-Björn Ljunggren
Politisk chefredaktör för Sydöstran (S)
Fil dr i statsvetenskap
