Sommarpratet måste innehålla verkligt bra berättarkonst

Jag är sommarfundamentalist. Det handlar inte om årstiden utan om programmet. Det som startades av Tage Danielsson 1958. Hans grundtanke var att det skulle vara ett program med lätt musik och prat med mening i.

Sedan dess har programmet fått kultstatus. Kändisar står i kö för att få medverka. Det pratas oavbrutet varje sommar. Ja, ofta så mycket att ”meningen” fullständigt försvinner i ordsvallet.

För mig som fundamentalist finns det några grundläggande krav, som är oomkullrunkeliga. Om de förhandlas bort försvinner själva meningen med programmet.

* Programmet ska vara direktsänt. (Här kan jag dock tänka mig ett undantag för den geniale Thorsten Flinck, vars dagsform kan vara lite opålitlig.)

* Den som pratar ska ha något att säga.

* Den som pratar måste ha grundläggande kunskaper i dramaturgi.

* Programmet får gärna vara personligt men aldrig privat.

* Programmet ska vara kemiskt fritt från reklam och självberöm.

* Musikvalet ska vara genomtänkt och gärna varierat.

När detta skrivs vet jag inte hur det gick för Anja Pärson i förrgår eller för David Hellenius i går. Tidigare erfarenhet visar att det ofta går illa för idrottare. De har inte lärt sig den bistra sanningen att människor i allmänhet är fullständigt ointresserade av deras barndom, skoltid och tränare. Inte heller tycker lyssnarna om stolpigt upplästa skoluppsatser. De kräver att den som fått det prestigefyllda uppdraget att prata i Sommar ska servera en berättelse som spränger den talande personens egna ramar.

Man brukar säga att varje människa har en berättelse. Det är inte sant. I bästa fall kan den intressera den närmaste kretsen av släktingar, vänner och bekanta. Då är den inte lämpad för ett massmedium som radion.

I år kommer femtioåtta sommarpratare att försöka fånga vår uppmärksamhet. Den största gruppen består av artister, skådespelare och underhållare – tjugo stycken. Åtta idrottare medverkar och sju författare. Sedan är det en del akademiker, företagare, journalister och politiker.

Här finns anledning att utfärda några varningar. Politiker är ofta plågsamt tråkiga att lyssna på. Det blir inte bättre när det försöker anslå en intim ton eller försöker vara roliga. I år medverkar Eskil Erlandsson, Anders Wijkman och Stefan Löfven.

Har de förresten inte nog med tribuner? Måste radion bjuda på ytterligare en?

Företagsledare gör sällan bra ifrån sig. Ju högre position desto klenare prestation. Det verkar som om de vistats i en trång bur större delen av sitt liv och saknar vidare perspektiv. Men jag tycker ändå att ni kan ge Claes Dahlbäck en chans. Han var länge en av Wallenbergdynastins högsta officerare. Tänk om han plötsligt, när han nu lämnar Räfsnäs kungsgård för att prata i radion, lättar på förlåten och berättar om hur det verkligen går till i finansvärlden. Om han är modig skulle han kunna dominera löpsedlarna åtminstone en vecka.

”Ser jag inte idén redan på första sidan slänger jag manuset”, lär Alfred Hitchcock ha sagt. Inte konstigt att han var en mästare på att skapa spänning. Ni kan tillämpa en liknande princip på Sommar. Lyssna de första fem minuterna. Är de trista kommer förmodligen resten av programmet att vara än värre.

Programmet Sommar har blivit en del av varumärkesindustrin. Allt fler som rekryteras för att prata gör det mer för att stärka sin egen profil än för att bjuda lyssnarna något med mening i. Det är tyvärr en utveckling som ganska snabbt kommer att urholka programmets eget varumärke.

Men den 5 augusti är Märta Tikkanen sommarvärd. Än finns det hopp.