Annons

Sofia Widegren: Sedvänja utan sed

Övergångsregeringen är inte så bakbunden av praxis som den säger sig vara.
Ledare
Publicerad 3 december 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Statsminister Stefan Löfvens regering hänvisar till ”praxis” för att slippa svara på frågor.
Statsminister Stefan Löfvens regering hänvisar till ”praxis” för att slippa svara på frågor.Foto: Peter Wallberg/TT

Under de senaste veckorna har många hänvisat till praxis om vad en övergångsregering får och inte får göra. Vad de flesta däremot har missat är att denna praxis faktiskt inte begränsar övergångsregeringen i alls den omfattning som regeringen gärna vill få det att låta som. Den praxis som ministrar och politiska kommentatorer oftast talar om, är inte mycket till vägledning. Den består av en PM om sju sidor som skrevs av ett av regeringens departement under 90-talet.

Enligt promemorian bör en övergångsregering inte lägga fram kontroversiella lagförslag eller tillsätta nya utredningar. Statsråden bör inte svara på frågor från riksdagsledamöterna, vad som brukar kallas för interpellationer och skriftliga frågor.

Annons

Hur har då tidigare övergångsregeringar agerat? Efter mordet på Olof Palme besvarades interpellationer av den dåvarande övergångsregeringen Carlsson. Göran Perssons övergångsregering var inte ens verksam i tre veckor men presenterade trots det nya lagförslag till riksdagen.

När konstitutionsutskottet i efterhand granskade detta, riktades ingen kritik mot någon av övergångsregeringarna för att de intagit en mer aktiv roll.

Den enda formella begränsningen som finns, är att en övergångsregering inte får besluta om extraval till riksdagen och eftersom det inte hade gjorts fanns det ingenting att anmärka på. I både vägledningen och av konstitutionsutskottets granskningar framgår det att övergångsregeringens handlingsfrihet dessutom ökar ju längre den sitter. Det finns alltså all anledning att inte stirra sig blind på promemorian. Trots det används sedvänjan som ursäkt för att slippa obekväma situationer.

Magdalena Andersson (S) har bland annat undkommit från att kommentera arbetslöshetsmålet genom att hävda att en minister i en övergångsregering inte ska recensera tidigare regeringars mål. Skickligt av Andersson men desto mindre skickligt av de åtskilliga journalister som var på plats och som helt missade att ifrågasätta det.

Vägledningar i all ära men det finns alltså ingenting som hindrar den nuvarande övergångsregeringen från att svara på frågor eller från att genomföra nödvändiga reformer.

I stället läggs viktiga lagförslag på is, trots att det råder politisk enighet om att de borde genomföras och där det finns färdiga förslag. Det tydligaste exemplet är lagändringen om livstidsstraff för mord där den tidigare riksdagen till och med uppmanat regeringen att presentera ett lagförslag. Men vi förstår ju alla vid det här laget att det är praxis som hindrar övergångsregeringen från att lägga fram lagförslag och ingenting annat.

Anser riksdagen att övergångsregeringen lägger fram lagförslag som är dåliga eller saknar stöd, så står riksdagen fritt fram att rösta ner dessa förslag och hindra dem från att bli verklighet. Det finns visserligen en risk att en alltför aktiv övergångsregering möter kritik. Men ju längre en övergångsregering sitter, desto större blir också behovet av politiska reformer. Riksdagsledamöter och journalister borde kunna få svar på sina frågor utan att regeringen krumbuktar sig. En annan kanske hade tagit tillfället i akt att visa på e n handlingskraftig övergångsregering som prioriterar politiska reformer. Men varför göra det när man kan skylla på ”praxis”?

Sofia Widegren

Jur stud, Stockholm

Sofia WidegrenSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons