Socialdemokratins egen Yngve Holmberg

Ett tecken på hur han fortfarande betraktas är att det tog lång tid innan hans porträtt sattes upp i moderaternas lokaler på Schönfeldts gränd i Stockholm. Än i dag får han nöja sig med att hänga på en annan vägg än de andra partiledarna.

Holmberg var sitt eftermäle till trots skicklig i att se hur moderaterna borde utvecklas och startade mycket förnyelse. Han själv skulle symbolisera det moderna. Holmberg blev en katastrof när de goda tankarna skulle förverkligas – allt blev fel, konstlat och påklistrat. Han ledde moderaterna mot ett bottenläge.

Även Mona Sahlin har egentligen en klar blick för hur socialdemokraterna måste förändras för att överleva – bli ett allmänprogressivt mittenparti för en medelklass utan akuta problem men med ett diffust ont samvete för sin livsföring. Den analysen är det inte mycket fel på. Utom det faktum att Mona Sahlin gång på gång misslyckas med att förverkliga den. I stället får hon ge sig för sitt partis vänsterkrafter. Och i koalitionen för kraven från kommunisten Lars Ohly, som hon måste släppa in i en eventuell vänsterregering.

Till råga på allt har en konkurrent, långt skickligare än hon själv, knyckt den roll som Sahlin eftersträvade. Är Sahlin socialdemokraternas Yngve Holmberg är miljöpartiets Maria Wetterstrand vänsterkoalitionens egentliga Mona Sahlin. En fenomenalt framgångsrik Sahlinkopia, utan skandaler eller tobleroneproblem.

Det är begripligt om urversionen av Sahlin är avundsjuk. Den socialdemokratiska partiledarens personliga förtroendesiffror dyker nu som vore de noteringar för ett pensionsvärde. Samtidigt skördar Maria Wetterstrand svensk politiks näst Fredrik Reinfeldts högsta förtroendesiffror. Ska vi se valet i september som ett partiledarval är det frågan om inte huvudmotståndarna i dag heter Fredrik Reinfeldt och Maria Wetterstrand.

Den förre har nått sin position genom att tala politik, om politiska frågor över hela fältet. Den senare har nått sin genom att undvika att tala politik, förutom på det smala miljöområdet. Nu är det därför dags att avkräva Maria Wetterstrand en mängd svar. Om jobben, om skatterna, om valfriheten, om varför kommunisten Lars Ohly släpps in i regeringen.

Ju fler frågor vi ställer, desto mer kommer teflonet att nötas av från språkrörets yta. För Maria Wetterstrand må framstå som hur sympatisk som helst som person. Den som ger henne en röst stödjer också de båda andra partierna i vänsterkoalitionen, från kreditkortstrasslet till kommunisten.