Socialdemokraternas styrka ska inte överdrivas

Och visst finns det orosmoln. Det borde egentligen vara bäddat för en promenadseger för oppositionen. Efter två mandatperioder och åtta tunga år med fyra vänsterregeringar – tre av dem belastade med Miljöpartiet – så tycks inte borgerligheten riktigt få luft under vingarna. Trots elkris, Coronakommissionens kritik av pandemihanteringen, sjukvårdsköer, arbetslöshet och det brutala gängvåldet. Lägg därtill raden av skandaler.

Ändå fick Moderaterna inte mer än 18,7 procent i Novus senaste opinionsmätning. Till och med Sverigedemokraterna blev större. Medan Socialdemokraterna landade på 31,3 procent. En ökning som dock rört sig från historiskt låga siffror; det är en lång väg till partiets forna glans. Och det återstår att se vad mätningarna framöver visar. Det går inte att bortse från att regeringen just nu kör på ångorna efter att Magdalena Andersson blev Sveriges första kvinnliga statsminister.

Befrielsen från Miljöpartiet gör också sitt. Regeringens händer är inte lika bakbundna. Men att de gröna släppte fram en S-regering i den speciella situation som rådde innebär inte att Andersson kommer kunna förlita sig på blint stöd framöver. Språkröret Märta Stenevi har gett uttryck för tvivel kring om man gjorde ett misstag i att släppa fram regeringen. Väljarna kan inte vara säkra på om en röst på Socialdemokraterna i detta val leder till en ny rödgrön röra eller ej. Risken för en sådan repris borde vara avskräckande.

Väljarna borde också avskräckas av de motsatta hållningar Socialdemokraterna ger uttryck för på olika nivåer. Det är som att det finns olika partier med olika politiska linjer beroende på vilken arena det rör sig om:

I kyrkomötet drev man igenom apartheidbeslutet om Israel, något som partiets internationelle sekreterare tog avstånd från och beskrev som en separat linje. Energiminister Khashayar Farmanbar (S) menar att regeringen driver på för att EU ska klassa kärnkraften som hållbar, men samtidigt arbetar partiets egna EU-parlamentariker för den motsatta hållningen som de menar utgör partiets egentliga ståndpunkt. Om partiet på riksnivå länge likställde nyanseringar i migrationsdebatten med främlingsfientlighet, och i januariöverenskommelsen signalerade om generösare migrationspolitik, så har lokala företrädare på kommunal och regional nivå uttryckt behovet av uppstramning.

Med ett så splittrat parti vet väljarna inte vad de får, oavsett om det blir något samarbete med de gröna eller ej.

Lägg därtill att minoritetsregeringen är svag – och med få folkvalda medlemmar, varav några helt saknar partipolitisk erfarenhet – och återkommande lider nederlag i riksdagen, med segern för den M-ledda oppositionens budget som framstående exempel.

Det kan inte heller tas för givet att Centern eller Vänsterpartiet kommer agera dörrmattor åt ytterligare en S-regering. Ett stärkt vänsterparti kommer ställa hårdare krav, vilket torde avskräcka mittenväljare och Centern. Dessutom: Trots all osämja mellan Centern och övriga borgerliga finns en kvarlevande idégemenskap. Den enheten visades prov på i dagarna då Annie Lööf och Ulf Kristersson skrev en gemensam debattartikel om försvarsberedningen.

Smashläget för borgerligheten är kvar. Vad som saknas är en tydligare positiv vision – ingen vinner ett val endast på motståndarens svagheter.