Social housing på svenska
Svensk bostadspolitisk debatt har ett antal klassiska stridsfrågor - marknadshyror till exempel - men också några punkter som i stort sett alla har varit överens om. Att vi inte ska ha social housing i Sverige är en sådan: en social bostadssektor är stigmatiserande för de boende, skapar tröskeleffekter och är hursomhelst ett underlägset alternativ till den generella bostadsförsörjning vi har. Till och med själva begreppet har varit tabubelagt. ”Begreppet Social housing är i Sverige starkt negativt laddat, vilket talar för att undvika använda det i en svensk kontext”, skrev Boverket i en rapport förra året. Mot denna bakgrund är det självklart att inget parti har velat förknippas med idén.
Och ändå har en social bostadssektor kommit till stånd. Det finns nu social housing på svenska. Och det säger ingen mindre än bostadsministern: ”Vi har, om jag inte har fel, 27 000 bostäder som anvisas i kommunerna. Det är väl en slags social housing som vi inte riktigt vill låtsas om. Men vi har inte tagit steget där vi bygger bostäder till grupper som har en inkomst under en viss nivå”, säger han i en intervju i Fastighetstidningen.
Hur gick detta till? Som så mycket annat är det en följd av snabba beslut fattade i spåren av flyktingkrisen. I takt med att det har visat sig att egenbosättning av nyanlända är ohållbart, och att kommunernas frivillighet inte heller går att bygga ett system på, har det vuxit fram ett slags planekonomi där bostäder fördelas ner på individnivå. Med bosättningslagen har kommunerna inget annat val än att få fram bostäder åt behövande, om det så innebär att de måste köpa bostadsrätter.
Dock är det mycket i denna ordning som ännu inte är kodifierat. Hur långt sträcker sig kommunernas bosättningsansvar? Somliga hävdar att det gäller under de två år etableringsfasen varar, andra att det är ett längre åtagande.
Det är också mycket i ordningen som inte är hållbart. Med tanke på bristen på bostäder för kapitalsvaga hushåll är det inte möjligt att i längden inskränka kommunernas bostadsansvar till nyanlända individer. Det är inte bara ologiskt, det kommer också att uppfattas som en monumental orättvisa. Systemet kommer heller inte att gå att avveckla när det väl har införts. Om något talar avskaffandet av EBO och genomförandet av Mottagandeutredningens förslag att göra kommunernas ansvar för nyanländas boende ännu större.
Nu återstår snarare ett antal praktiska frågor omkring social housing att lösa, frågor som redan Boverket har ställt. Hur ska hyressättningen gå till? Vem ska bestämma hyran? Ska det finnas bytesrätt och andrahandsuthyrning? Vem ska förvalta denna framväxande sociala bostadssektor? Kommunala bostadsbolag, staten eller en ny aktör? Hur ska bostäderna förmedlas?
I grunden är dock social housing på plats. Att det i Sverige ännu inte byggs direkt för svaga grupper ändrar inget i detta avseende - det är inte ens alldeles sant. Samtidigt som bostadspolitiken överlag präglas av reformrädsla och låsningar, har ett helt nytt sätt att fördela bostäder vuxit fram utan att någon vare sig ville det eller förutspådde det. Vad stort sker, det sker tyst.
