Skydda akademin mot påhopp
Den akademiska friheten är en av universitetens och forskningens livsnerver. En frihet med djupa rötter i västerlandet historia. Den utgör en central del av både lärdomens förökande såväl som dess tradering till nya generationer.
Att värna den akademiska friheten borde vara en hederssak. Men tid efter annan dyker det runtom i världen – även i Sverige - upp fler och fler exempel på hur den ifrågasätts. Och det är inte alltid de som är satta till att försvara den förmår, eller ens tycks försöka, stå upp mot mobben.
I oktober 2020 uppstod en kontrovers vid Uppsala Universitet. En student blev upprörd över att det så kallade ”n-ordet” ingick i en källtext från 1925 i en kurs om journalistikens grunder. Studenten menade att det var ren och skär rasism att en text med det ordet fanns med i kurslitteraturen, varnade för att det kunde åsamka studenter trauman vid läsning, och krävde åtgärder från institutionens sida. När institutionens prefekt nåddes av kritiken meddelade hon inom en timme att en utredning skulle tillsättas, och något senare börjar hon även planera för ett normkritiskt seminarium för lärarna.
Att det aktuella ordet i fråga är minst sagt okänsligt att använda torde väl få ifrågasätta i dag. Men att inleda närmast inkvisitoriska processer för att man på universitetet stöter på ett obehagligt ord i historiska källtexter tyder på inte bara en oförståelse för det historiska studiet, utan vittnar också om en hyperkänslighet.
2019 åthutades en lektor av Uppsala Universitet för att hon förklarat för sina studenter hur de skulle söka på ordet ”ras” i arkiven, och exemplifierade med n-ordet. Kritiken lät inte vänta på sig – trots att lektorn inledde sitt svar med en så kallad triggervarning: en varning att det man kommer säga kan väcka anstöt.
Detta är inga enskilda händelser, utan delar av ett mönster. Vid Lunds Universitet utsattes neurofysiologen Germund Heslow för hård kritik då han undervisat läkarstudenter om skillnader mellan män och kvinnor. Och statsvetaren Johan Grant vid samma lärosäte möttes av en sådan storm att han till slut lämnade Sverige. Hans brott? Det ingick inga kvinnliga författare i hans kurs om konservativa modernitetskritiker under slutet av 1800-talet.
Det vi ser är hur svenska lärosäten alltmer präglas av de krav på ”trigger warnings”, ”safe spaces” och ”wokeness” (ungefär ett slags identitetspolitisk medvetenhet) som de senaste åren blivit vanligare på amerikanska universitet. Verktyg som kan användas av aktivistiska studenter för att tysta vad man ur ett politiskt perspektiv betraktar som oönskvärt. Om inte genom aktiv censur så genom självcensur. Som Sten Widmalm, professor vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala, formulerade det träffande i Tidskriften Respons nyligen: ”nyfikenhet ersätts av rädslan för att säga något fel.”
Visst ska det finnas utrymme att kritisera utbildning och forskning som bedrivs, och undervisningsmiljön ska vara trygg – för alla inblandande. Men akademins frihet är sitt eget trygga rum. Där bildning ska kunna frodas och vetenskap bedrivas utan rädsla för politiskt motiverade påhopp.
