Skuldsatta är ingen kassako
Att personer mitt i livet beslutar sig för att – eller av ren nödvändighet måste – byta yrkesbana är ingen ovanlighet. Det kan gälla en arbetare som förlorat sitt jobb, en egenföretagare som inte längre orkar driva sin firma, eller kanske en offentligt anställd som gått igenom en livskris och därför ge sig ut på nya jaktmarker.
Världen av idag är på många sätt annorlunda jämfört med hur det var förr. Att man som ung student utbildar sig till något specifikt innebär inte att framtiden är gjuten i sten. Ens ungdomliga val är inte nödvändigtvis ett förseglande av hela ens öde. Möjligheten att längre fram i livet sadla om är något positivt. Det vill inte säga att man därmed bör vara vårdslös med sina studieval.
Sett ur det perspektivet fyller regeringens i somras föreslagna omställningsstudiestöd en roll. Stödet har beskrivits som frikostigt, vilket dock kan diskuteras. Förvisso föreslås ett studiebidrag på upp till 80 procent av ens lön, och ett studielån som täcker upp resten. Taket kommer ligga på ca 33 000 totalt per månad, och stödet ska endast kunna nyttjas i ett år – vilket innebär att det i praktiken endast kan komma ifråga i begränsad omfattning. Stödet består dessutom av en begränsad årlig pott – först till kvarn gäller.
Utbildningsminister Matilda Ernkrans (S) uttalande att detta innebär ”stora möjligheter” klingar alltså något falskt.
”Möjligheten att längre fram i livet sadla om är något positivt.”
Viss upprördhet på förslaget har, föga förvånande, kommit från studentvärlden. För att finansiera reformen vill regeringen nämligen höja räntan på studielånet tiofaldigt.
Det låter givetvis hiskeligt, men man får ha i åtanke att räntan är väldigt låg till att börja med. I dagsläget ligger den på 0,05 procent. Efter den föreslagna höjningen hamnar den på 0,5 procent. Enligt utbildningsdepartementets beräkningar skulle det leda till ett års längre avbetalning. Det rör sig alltså inte om en förändring som kommer få studiebelånade yrkeskårer att gå på knäna, och lär inte heller avskräcka nya ynglingar från att söka sig till akademin.
Vad som däremot kan ifrågasättas är utformningen av finansieringen på ett principiellt plan. Istället för att som sedvanligt finansiera reformen med skatteintäkterna inom ramen för budgeten försöker regeringen här skapa något slags nytt system baserat på tidigare studenters skulder. Man använder skuldsatta personer som en kassako, helt enkelt.
Även framtidens student kommer få uppleva de lyckliga dagar som brukar förknippas med studietiden. Men att se Socialdemokraterna – som en gång i tiden gav upphov till det bevingade uttrycket ”den som är satt i skuld är icke fri” – på detta sätt lägga sten på börda och experimentera med en ny och därtill tvivelaktig finansieringsmetod väcker onekligen frågor.
