Skam över ryska ambassaden
För exakt två veckor sedan, måndagen den artonde juli, stupade den unga svensken Edvard Selander Patrignani i Ukraina. En bara tjugoåtta år gammal Uppsalabo som lämnat sin tjänst som officer i den svenska försvarsmakten för att som frivillig göra vad han kunde för att bidra till försvaret av Ukraina mot den brutala ryska invasionen.
I media och på internet är det många som med rörande ord hyllat hans insats och delat med sig av sin sorg. Vänner och bekanta från olika studentorganisationer i vilka han hade varit medlem har vittnat om hans karaktär och visat gamla foton. En av hans kamrater i Ukraina berättade om hur Selander vid ett tillfälle sprang över en kilometer under inkommande artillerield, bärandes på sin avlidne plutonchef, för att komma till en sjukvårdare.
Att på dessa olika sätt så hedra de döda hör till god sed. Ett sätt att både hedra den döde, och bearbeta sorgen. Något som uppenbarligen inte respekteras av alla. Den ryska ambassaden i Stockholm tog förra måndagen, på dagen en vecka efter Selanders död, i stället tillfället i akt att trampa den döde i smutsen.
På ambassadens Facebookkonto lät man publicera en officiell kommentar där Selander kallas för ”kriminell” och ”krigshund”, en som ”fick vad han förtjänade”. Man avslutade det hela därtill med en varning till att svenskar som reser till Ukraina mycket väl kan komma att avrättas.
Det elaka innehållet och den sarkastiska tonen är enligt en expert vid Myndigheten för psykologiskt försvar menat som ett slags psykologisk krigföring.
”Ryssland är inte civilisationens och moralens väktare; de är just nu snarare dess dödgrävare.”
Att Ryssland inte drar sig för de mest smutsiga metoder bör förvisso inte längre förvåna. Det ryska styret och dess underhuggare är cyniska makthavare. Att håna en tragisk död är inget de drar sig för – inte ens när den dödes egen familj skulle kunna läsa texten ifråga.
Beteendet är dock talande. Detta fula grepp avslöjar ihåligheten i en viktig del av den ryska propagandans innehåll. Ryssland framhäver gärna sig självt som den moraliska civilisationens väktare gentemot ett dekadent västerland. Ja, de menar sig rentav stå upp för de kristna värderingarna mot ett sataniskt väst – ett resonemang som för övrigt är obehagligt likt de tankar som länge har uttryckts av talibaner och ISIS.
Men att respektera de döda har sedan urminnes tider varit en närmast helig och universell princip som delats av de mest olikartade kulturer. ”Tala inte illa om de döda”, som det brukar heta. Som det uttrycktes på ett fint sätt av människorättskämpen och pastorn Martin Luther King: ”Jag glädjer mig aldrig över någons död, inte ens en fiende.”
Med sina groteska kommentarer som skändar minnet av en stupad ung man och rör upp sorg bland de efterlevande visar ambassaden prov på att det snarare är de själva som representerar en vulgär och dekadent ”kultur”. Ryssland är inte civilisationens och moralens väktare; de är just nu snarare dess dödgrävare.
Om de tog sina egna propaganda om kristna värderingar på allvar skulle de göra gott i att lyssna på vad faktiskt sägs i Bibelns ordspråksbok: ”Gläd dig inte när din fiende faller, låt inte ditt hjärta jubla när han störtar omkull”.
