Ska kulturinstitutioner bli mer internationella får vi först byta regering

Leif Pagrotsky är ett statsråd som betraktades som kultiverat som utrikeshandelsminister men som nu oåterkalleligen drar på sig bilden som karikatyr av enklare handelsresande som kulturminister.

Nu har sagde Pagrotsky kommit på att svenskt kulturliv måste exporteras, internationaliseras och dra in pengar från utlandet.

Orden är bokstavligen ett slag i ansiktet på alla de kulturvetare som verkar inom museivärlden och de lärda verken. De har i ett århundrade befunnit sig i naturligt framvuxna internationella vetenskapliga och humanistiska nätverk. Men de har steg för steg få se sitt ansvarsområde sönderslaget, förskingrat och politiserat av det parti Pagrotsky företräder.

Här enn skildring av en händelse för några år sedan på slottet Skokloster. Ett antal högre ämbetsmän från museer och kulturinstitutioner i tidigare östländer var gäster. Entusiastiska gäster! Ty Skokloster har stått bevarat i 350 år, medan deras egna länder härjats av krig efter krig. Lyriska gick de i salarna, kröp för att inspektera möblerna, kisade mot tygerna, hanterade konstföremålen i vita bomullshandskar. Alla utom de svebska kollegera – de var endast intresserade av anslagsförhandlingar och medförda A-4-buntar.

Centraleuropéerna blev till slut lite undrande in för denna likgiltighet och frågade en antikvarie. ”Tja”, svarade denne, ”de är ju politiskt tillsatta”. Med en djup suck av medlidande fick han gästernas sympati. ”Vi förstår”, viskade de, ”vi har genomlidit 45 år av partivälde. Nu är vi fria. När ska ni bli det?”

Det parti Pagrotsky företräder har gjort sitt bästa för att avskära svensk kulturminnesvård från dess internationella arena. Väl etablerade museer med högt internationellt renommé – som Östasiatiska – har tvingats i en fusions- och flyttkarusell. Internationellt kända forskare – som Historiska museets förre chef Ulf Erik Hagberg – har i stort sett avhysts fysiskt från sina arbetsplatser. Anslag har dragits åt, så att exempelvis Nationalmuseum eventuellt måste stänga helt och Drottningsholmsteatern låta sina unika samlingar förfalla och salongen stå tom.

Chefsbefattningar har gjorts till pensionsinstitut för politruker och avlagda departementstjänstemän utan större hum om vad kulturarvet går ut på. (I stället har de – i Historiska museets fall – gjort sin institution till arena för nynazisters bråk med pedofiler och stormar kring självmordsbombare.)

Och sektorn har utsatts för ett ständigt duggregn av krav på politisk korrekthet och trendnissekrav.

Man kan ju fråga sig – är det dessa öststatsruiner av kulturverksamhet som statsrådet Pagrotsky vill använda för att öka Sveriges exportinkomster? Det enda han kommer få i retur är i så fall ett förläget fniss från överiga världen som redan har varit med om denna drive när den lanserades av Östtyskland.

Menar Leif Pagrotsky allvar med sitt fagra tal så låt det allvaret prägla handlinng och inte bara ord. Och börja med att svabba rent kulturinstitutioner från departementets avlagda rödfärg.

Per Dahl