Ska kommuner bli mer än statens hjälpredor måste mycket ändras

?Kommunförbundet måste under den nya mandatperioden utvecklas till en stark kamporganisation för Sveriges kommuner?. Med den uppfordrande trumpetstöten inleder Stig Davidsson, centerpolitiker från Nybro, sin motion till kommunförbundets kongress i dagarna. Han måtte tycka om ordet ?kamp? ? det förekommer också i dagens debattartikel i denna tidning.

Rapporterna från kongressen på onsdagen präglades av optimistiska utbrott då man nu äntligen beslutat att slå samman Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Politiker som tidigare var som hund och katt ska nu gemensamt dra mot samma mål.

Är det en nyhet som intresserar andra än dem som vill bli kommunalråd eller sakkunniga i expertkanslier?

Ärligt talat har den väl inte större värde än så. Såväl landsting som kommuner Sverige runt kämpar med ekonomier som löper amok och medborgarkrav på rimlig service, orimligt över det organisationerna själva mäktar prestera. Och de flesta landstings- och kommunpolitiker är anonyma, trots att centern ivrigt hävdar att de är landets verkligt demokratiska resurs.

Så skulle det kunna bli på långt fler ställen än i dag. En väg dit är skilda valdagar, helst skilda så, att en tredjedel av Sveriges kommuner går till val vart tredje år, med riksdagsval det fjärde. Då skulle lokala frågor inte skymmas av rikspolitiken, och möjligheterna öka för kandidater att driva personliga kampanjer som inte överröstades av det allmänpolitiska stimmet. Men motionerna av bland andra moderaten Bo Frank från Växjö i frågan avslås av kongressen.

Ska kommunpolitiker kunna vara den lokala demokratins förgrundsmän måste också en annan sak ändras: den oöverskådliga floran av statskrav på vad kommuner ska göra. I dag kan förtroendevalda i Kalmar, Torsås eller Hultsfred bara påverka en liten bråkdel av det de kommunala förvaltningarna gör. Resten är hårt regelstyrt av staten.

Sammanblandningen får till följd att kommuner ibland struntar i domstolsbeslut (boende för handikappade), ibland måste behandla sina medborgare som vore de i strykklass. Kommunpolitiker är ofta inte mer än frivilligrekryterade verkställare av andras beslut.

I det har Stig Davdisson och hans partikamrater rätt i sin debattartikel. Men den rimliga lösningen är att gå åt motsatt håll än den de föreslår. För decentralisering av makt värd namnet stannar inte vid politiker, den för makten direkt till medborgarna.

Rimligen måste det bli mer valfrihet i stora delar av social service och utbildning fördes över till rikstäckande finansiering, lika för alla medborgare. Det är knappast rimligt att en gammal människa ska få olika vårdstandard beroende på vilken kommun hon bor i. Det är knappast rimligt att ett barn ska ha bättre eller sämre skolor beroende på vilken kommun det växer upp i.

När det gäller skolan är reformen redan på rull. Friskolor har givit valfrihet på många platser. I barn- och äldreomsorgen är det värre.

Lyft bort de krissektorerna, så kan de börja utvecklas med bättre villkor. Och Sveriges kommunpolitiker få en rimligare uppgift att förverkliga den lokala demokratin.