Signalpolitik om sexköp

”Fängsla Kalmars sexköpare”, skrev vi i en ledare i vintras angående den prostitutions- och människohandelshärva med förgreningar till Kalmar, som polisen i Uppsala nystade upp.

Efter det att Paolo Roberto avslöjats för att ha köpt sexuella tjänster av en utländsk kvinna som uppges vara offer för trafficking, har också regeringen reagerat. På tisdagskvällen, blott några dagar senare, meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) att han vill se att böter ska utmönstras ur straffskalan för att påföljderna ska bli hårdare. Rubriken antyder också att sexköpare kommer att hamna bakom galler.

Debatten efter polisens aktion har för svenskt vidkommande präglats av ovanliga moral- och ansvarsperspektiv. Ett välkommet fokus har riktats mot det utsatta brottsoffret.

Förvåningen över de låga straffen för sexköpen som i stort sett alltid landar vid dagsböter tycks också vara utbredd. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) står alltmer isolerade långt ute i omoralens marker som den enda svenska kraft som motsätter sig kriminaliseringen av sexköp.

När sexköpslagen skrevs såg marknaden för sexuella tjänster annorlunda ut. Människohandel var inte en okänd verksamhet, men den var inte heller av den utbredda omfattning som den i dag fått. Det är därför välkommet att fler i dag vill straffa den som köper sex av offer för människohandel hårdare. Det hårdaste straff som på den punkten dömts ut är en villkorlig dom från Hovrätten för västra Sverige.

Dessa sexköpare utgör människohandelns materiella förutsättningar. Deras köp möjliggör den grova kriminaliteten. Att köpa sex av en särskilt utsatt person är också extra förkastligt. Handlingen kan aldrig ses i förmildrande sammanhang i termer av ”samtycke” eller ”frivillighet”. Sex med människohandelsoffer är mer att likna vid ett övergrepp än ett enkom moraliskt och juridiskt klandervärt köp där en människa omvandlas till ett verktyg för en annans sexuella tillfredsställelse.

Ett införande av brottet grovt sexköp, för exempelvis köp av sexslavar, i kombination med att underlätta polisens spaningar genom att också diskutera kriminalisering av sexsäljare skulle kunna vara effektiva verktyg mot både prostitution och människohandel.

Regeringen linje får dock närmast ett kappvändardrag, inte bara vad gäller reaktionen på en medialt uppmärksammad händelse utan också när den talar om att fängelsestraff ska vara ”regeln”. Det betyder i själva verket nämligen inte att framtida sexköpare kommer att hamna fängelse. Brottsbalken stadgar att omständigheter som talar mot fängelse alltid ska beaktas när det gäller val av straff. Till exempel om den tilltalade tidigare är ostraffad. Vilka brott med max ett års i straffskalan som ”alltid” ska ge fängelse avgörs för övrigt av Högsta domstolens praxis och inte av regering eller riksdag.

Normalpåföljden lär därmed bli villkorlig dom i kombination med något färre dagsböter än vad som i dag skrivs ut av åklagaren.

Skillnaden är inte astronomisk, men ska heller inte avfärdas. När en gärningsman får ett strafföreläggande med villkorlig dom sker det vanligen i ett möte med åklagaren. Det stärker rättssäkerheten, men det kommer alltså innebära att sexköparen får det tvivelaktiga nöjet att konfronteras med en företrädare för rättsväsendet. Villkorliga domar syns också under en längre tid i belastningsregistret och kan således komma att ligga gärningsmannen till last, om han inte lyckas att vända om och lämna brottets bana. Den som åker dit igen kan då förvänta sig det fängelsestraff som regeringen signalerar.

Förenklingar och överdrifter präglar således ett politiskt utspel som i sin tur förefaller vara en politisk u-sväng förorsakad av att en kändis åkt fast. Det är inte någon statskonst, och det fördunklar faktumet att förslagen i sig pekar i rätt riktning.