Partiledaren Nyamko Sabunis oförankrade ord om att Liberalerna ska lämna Januariöverenskommelsen om migrationspolitiken blir mer generös tvingade fram fredagens krismöte.

Den egentliga krisen kom dock inte som någon blixt på klar himmel. Liberalernas långsiktiga trend är nedåtgående och partiet saknar också profilfrågor. I fråga om skola och utbildning åtnjuter i dag inte partiet längre något så kallat sakägarskap.

Konflikten om partiets position och roll i svensk politik är inte ny. En av folkpartiets grand old man, tidigare riksmarskalken Ingemar Eliasson har beskrivit den historiskt grundade misstro inom partiet som fanns mot ”högern” långt in på 1980-talet. För en ny generation framstod den som bisarr. Moderater och folkpartister enades för EU och för lägre skatter och för en omvandling av den välfärdsstat som nu hela borgerligheten hade accepterat.

I dag finns en mindre men framträdande grupp i Liberalerna med stark förankring på liberala ledarsidor som betraktar svensk politik med amerikanska glasögon. Skiljelinjen går enligt dem mellan liberaler och konservativa. Mellan moderna urbana och upplysta invånare i städerna och landsbygden. Mellan sekulära och religiösa. En annan politisk karta förs över på svenska förhållanden som förnyar en annars för väljarkåren närmast bortglömd historisk konflikt. Och här glöms också det egna arvet bort. De frisinnade frikyrkliga som ogillade statskyrkoauktoritet och röstade på Folkpartiet. De övergivna fästena i Västerbotten, Värmland och Jönköping. Det slutgiltiga skiftet kanske kan sammanfattas i att Folkpartiet bytte namn till Liberalerna.

När Liberalernas väljare enligt opinionsundersökningar visar att de hellre vill se ett samarbete med Moderaterna än med Socialdemokraterna visas det att denna grupp inte är i takt med väljarbasen. Moderaternas liberalkonservatism och Kristdemokraternas sociala profil medför att partierna inte är syskon, men väl vänner.

Försvaret för Januariöverenskommelsen hos Sabunis kritiker brister också. ”Vi har aldrig fått igenom så mycket liberal politik”, upprepas det. Fast en moderatledd regering lär också ha avskaffat värnskatten under mandatperioden, den hade reformerat bostadspolitiken och reformerat skolan. Det vet också väljarna som också minns Liberalernas politiska framgångar i alliansregeringen.

Men om liberalpartisterna drar åt olika håll har de i varje fall seminariekulturen och principfastheten gemensam.

Ingemar Eliasson, för att återknyta till honom, konstaterade att ”partilojaliteten är per definition svagare i en liberal grupp”. Liberalerna ogillar ledningar och auktoritet vilket försvårar krishanteringen. Principfastheten, att inte svika vad som uppfattas vara ideal, gör inte saken lättare. Även om opinionssiffrorna pekar på att partiet är på väg ut ur riksdagen försvaras Januarisamarbetet till punkt och pricka av dess vänner.

Och den seminariekultur som kan te sig så attraktiv i ett allt smutsigare politiskt samtalsklimat fungerar dåligt när deltagare inte kan komma med ett svar på diskussionsfrågan. ”Vi har fler möten inplanerade”, som Liberalernas partisekreterare Juno Blom symptomatiskt nog sammanfattade dagen.