”Freden, vaccinet och potäterna”, var enligt skalden och biskopen i Växjö stift, Esaias Tegnér, orsakerna till 1800-talets befolkningsökning.

Dagens ekonom-historiker anser möjligen att Tegnér var en bättre som diktare än vetenskapsman. Befolkningsökningen kom senare och gick hand i hand med den ekonomiska tillväxten. Fredens betydelse överskattades. Det var som i andra länder omvandlingen i jordbruket som drev fram industrialisering, välståndsökning och befolkningstillväxt.

Vaccinets betydelse har emellertid sedan Tegnérs dagar fått en naturlig plats i den svenska folksjälen. Att vaccinet mot smittkoppor kom redan 1802 medförde att de medicinska framstegen blev så nära förknippade med samhällsomvandling och senare modernisering.

I en av den svenska litteraturens mest lästa romaner, Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien, får också vaccinationen en djupt moralisk dimension. Föräldrarnas plikt och ansvar att vaccinera understryks i en också målande beskrivning av hur dåtidens representant för det offentliga, socknens klockare och lärare, ansvarsfullt, ja med liv och lust, skötte sin plikt.

Romanens huvudperson, den unga flickan Klara skriker och kan inte hålla sig still när klockaren tar fram sprutan. Modern Kattrina förmår inte lugna henne och blir allt mer desperat.

Då kavlar fadern Jan upp sina skjortärmar och låter sig inför dottern bli stucken av klockaren i den vänstra armen. Klara blir alldeles stilla, och blir sedan vaccinerad utan ”ett enda rop”.

Fadern Jan blev här en moralisk förebild. Men hans insats begränsades inte till att se till att den egna dottern vaccinerades, all vaccination har en vidare kollektiv innebörd.

Vaccinationen har som statsvetaren vid Göteborgs universitet, Björn Rönnerstrand, konstaterade i Årsboken för Kristen humanism (2013/14) Du jag och det gemensamma, en altruistisk dimension. Den som vaccinerar sig får ett individuellt skydd, men bidrar också till en minskad risk för smittspridning.

Av dagens debatt kring Coronaviruset kan man förledas att tro att den som själv säger nej till att vaccineras gör ett individuellt val som enbart rör den egna hälsan. Ungefär som att handlingar är legitima moraliskt, så länge de inte skadar någon annan.

Den som säger nej till sprutan försämrar dock möjligheterna att begränsa smittan. I beslutet att ta vaccineringen kan således spåras ett solidaritetsmotiv – och tankar på ”kollektiv nytta”. Att vaccinera sig handlar om att erkänna att det finns något större än, mig och jag. Att man ingår i en gemenskap i ett samhälle, i en mänsklighet.

Den vidsträckta personliga friheten under pandemin har kritiserats för att inte tillgodose allmänintresset av en stoppad smittspridning. Men det tyngsta vapnet mot pandemin i form av en vaccinering kan aldrig bli obligatorisk. Var och en är i grundlagen skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Det finns starka och goda skäl bakom denna medborgerliga rättighet.

Därför kommer arbetet mot smittspridning det i ett fritt och demokratiskt samhälle alltid att vila på en levande medborgaranda.

Och på en sådan förtröstan som föräldrarna i Selma Lagerlöfs roman visar klockaren i socknen.