Se bortom vem som bestämmer
Nyligen tillsatte den rödgröna regeringen en utredning om skolan, som vanligt spökade i bakgrunden frågan om ansvarsfördelning och huvudmannaskap. Med myrsteg vill regeringen öka det statliga ansvaret över skolan. "Det vi tappade bort på 90-talet, det var det statliga ansvaret för likvärdigheten", sa utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) till Sveriges Radio i slutet på förra veckan.
Som en pingpongboll återkommer frågan om kommunerna eller staten ska styra skolan. Problem i skolan härleds i den ena änden till att staten inte längre är huvudman och i den andra till att staten blandar sig för mycket. "Skolan bör slippa flera statliga pekpinnar", skrev socialdemokrater och moderater som representerar Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, i en debattartikel i Svenska Dagbladet (30 mars).
Det visar att i diskussionen om ansvarsfördelningen i skolan går konfliktlinjerna snarare mellan kommunpolitiker och dess kollegor på riksplanet snarare än mellan partier. Och att den brännande frågan är vem som ska bestämma.
Situationen är likartad rörande polisen. Krisen har gjort debatten om en kommunal polis allt mer het. Inom exempelvis Moderaterna drivs frågan i en rad motioner inför vårens förbundsstämmor och den därefter stundande partistämman i höst.
I Kalmar vill Moderaterna utvidga de kommunala ordningsvakternas patrullerande som under helgerna sker på Kvarnholmen. Liberalernas partiledare Jan Björklund har å sin sida föreslagit att kommunerna borde få statsbidrag för att kunna anställa 2 000 ordningsvakter, vilket är ett sorts smyginförande av en typ av kommunal polis. Allt detta är att röra sig i gränslandet för vad som kan sägas vara den nuvarande lagstiftningens intentioner.
Samtidigt är det lite svårt för den oinsatte att förstå logiken. Exempelvis vill Liberalerna lösa skolans problem genom att förstatliga den och lösa polisens problem genom att flytta ansvar för en del polisiära verksamheter till kommunerna.
Agerandet påminner om det hos en nyanställd företagsledares. Ett enkelt sätt för ledningen i en organisation att visa handlingskraft är att göra en omorganisation. Kan det vara samma sak inom den politiska sfären? Den enkla vägen för att adressera krisande verksamheter är att föreslå ändrat huvudmannaskap. Och det är dessutom förslag som alla kan ha en åsikt om utan att behöva sätta sig in i polisens komplexa personalförsörjningsproblem och skolans svårlärda realitet.
Även inom sjukvården och andra delar av landstingens verksamhetsområden har ansvarsfördelningen varit en het potatis. Regeringens lyckligt skrotade storregioner var ett uttryck för det.
Om roten till problemen i skolan, polisen och sjukvården är felaktig ansvarsfördelning bör det självklart åtgärdas. Men förväntningarna på vad ett ändrat huvudmannaskap skulle betyda i polisernas, lärarnas och sjuksköterskornas pressade vardag bör vara realistiska. Där är vi inte i dag.
"Det visar att i diskussionen om ansvarsfördelningen i skolan går konfliktlinjerna snarare mellan kommunpolitiker och dess kollegor på riksplanet snarare än mellan partier."
Edvard Hollertz