SD väljs inte för ideologin

M-ledaren Ulf Kristerssons dröm är inte uppfylld. Ett starkare val för både Moderaterna och Kristdemokraterna hade givit den kommande troliga regeringen starkare legitimitet. Sverige blir mer europeiskt också i regeringsbildarhänseende. Man får älska den man får istället för att få den man älskar, som svenska statsvetare uttrycker det.

Och det finns problem förenade med SD som skiljer partiet från den värderingssfär som präglar Moderaterna och Kristdemokraterna. Det är bekymmer som inte kommer att försvinna under en kommande mandatperiod. SD:s vilja att vara det partiet annorlunda lär dock successivt tonas ned. I nuläget har partiet inte råd med skandaler eller affärer som tyder på bristande duglighet när det gäller att hantera den nyvunna makten. Att hantera politisk makt är något annat än bedriva högröstad opposition. Dessutom ska SD:s parlamentariska styrka inte överdrivas. För partiet finns inget alternativ till M/KD-regeringen.

Men det är inte populismens missnöjeskritik av bärande institutioner - myndigheter, universitet eller kyrka - som vänsterlutande eller bestående av vänsterliberaler som var grunden för partiets framgång. Inte heller den för liberaler och konservativa främmande etnonationalism som präglar synen på medborgarskap.

Dess folkhem rymmer inte alla och präglas av motsättningar. Populistpartiernas inriktning på politisk konflikt i högt tonläge före samarbetsinriktad pragmatism och dialog förefaller emellertid också mer vara en fråga för det statsvetenskapliga seminariet än för samtalen hemma vid köksborden under valrörelsen.

En titt på Vallokalsundersökningen ger några svar på frågan varför SD vunnit marginalväljare som stått längre bort från partiet. I fråga om lag och ordning samt migration ser väljarna SD som bästa parti. Även när det gäller energi och industri ligger partiet högt. Politiken lockar mer än ideologin. Verkligheten mer än SD:s beskrivning av den.

Den gula vågen över Småortssverige vittnar också om att SD givit svar på invånarnas oro. Det är något av norsk landsbygdspolitik, danska straff samt finländsk skola, armé och kärnkraft som ligger i tangentens riktning. Och kanske den isländska omsorgen om den gemensamma kulturen i termer av sagor, musik och litteratur. Här kan den borgerliga vännen av ordning invända mot SD: Nordism är inte samma sak som nationalism!

SD är inte borgerligt och i ekonomisk politik inte särskilt höger utan mer styrt av sina uppfattade väljares ekonomiska intressen.

Där finns ett av partiets komplexa kännetecken. Det är fel att som ledande liberala debattörer etikettera SD:s syn på höjd a-kassa och höga socialförsäkringar som socialdemokratisk. Länge var för övrigt Folkpartiet för en hög inkomstbortfallsprincip som ekonomiskt gynnade tjänstemannagrupper. Knappast socialdemokrati.

Snarare ska SD:s linje förstås utifrån dess väljarbas. Lastbilschaufförer och lågbetalda kvinnor i mindre kommuners hemtjänst har högre risk för såvål konkurrens av utländsk arbetskraft som sjukskrivningar än de högre tjänstemannagrupper som röstar på Liberalerna eller Moderaterna. Där finns en förståelse för väljargrupper, men också en bristande insikt om ekonomisk helhet, i termer av arbetslinje, tillväxt och budgetdisciplin.

Insikten av varför SD växer saknas inte bara hos förståsigpåare och politiska experter. Även hos dem i partiet som fortsätter med journalistkritik eller gör bort sig på valvakor. Och det saknas också i delar av borgerligheten som historiskt sociologiskt och kulturellt haft så svårt att växa i LO-grupper och i småorter.