SD är inte ett regeringsparti
Säsongen för riksdagspartiernas stämmor löper på, och i dagarna har turen kommit till Sverigedemokraterna som under helgen håller sina landsdagar i Karlstad. På agendan står givetvis, som sig bör, en diger lunta av propositioner och motioner med politiska förslag som ska avhandlas.
Till vissas förvåning är det inte frågor om invandring och integration – partiets väljarmagnet – som upptar mest utrymme. I stället ligger fokus, om man ser till blotta mängden propositioner och motioner, på lag och ordning samt vård och omsorg. Även finans och näring samt landsbygdsfrågorna har partiledningen ägnat extra uppmärksamhet med en större mängd propositioner.
Den skiftande tonvikten låter en ana ett strategiskt val att inför riksdagsvalet positionera sig för att försöka stjäla röster från inte minst Moderaterna och Kristdemokraterna, men möjligen också kvardröjande invandringskritiker hos Socialdemokraterna samt en och annan mer populistiskt lagd landsbygdsväljare.
Men om Sverigedemokraterna försöker bredda sig politiskt, och måla upp en bild av sig självt som något annan än ett parti som främst förknippas med invandringsfrågan, får det sägas att det hela överskuggas av partiets skandaler och historiska skuld.
Det går inte att bortse från de återkommande kriser då medlemmar, anställda och förtroendevalda antingen hamnat på fel sida lagen eller avslöjats som sympatisörer till mer suspekta sammanhang. EU-parlamentarikern som nu dömts för sexuellt ofredande, och den riksdagstjänstemannen som uteslöts efter högerextremt samröre, är två nyliga exempel.
Ändå tenderar partiledningen att urskulda sig med att samtliga partier kan ha problem med enstaka medlemmar, och att man agerar när problemen väl dyker upp.
”En fördunklande av det förflutna och ett relativiserande som knappast hedrar partiföreträdarna.”
Ett liknande apologetiskt försvar brukar mumlas fram när frågan om partiets mörka historia kommer på tal. När partiledaren Jimmie Åkesson intervjuades i SVT:s program 30 minuter nämnde han att flera partier haft en mörk historia, och att det möjligen kan ha funnits en och annan nazist med i partiets början, men att det inte var något han själv märkte av när han gick med.
En fördunklande av det förflutna och ett relativiserande som knappast hedrar partiföreträdarna. En otydlighet som också rimmar illa med partiets försök att reformera sig självt. Det påminner mer om skam än ånger.
Bättre då att riva av plåstret på en gång, erkänna det förflutna, och visa att man vill åtgärda det. Ett steg i den riktningen skulle kunna vara den vitboken om partiets historia som partiledaren Jimmie Åkesson utlovat i flera års tid, men som ännu ej sett dagens ljus.
En sådan sägs nu dock faktiskt vara på gång. Vilket onekligen vore på tiden. Men detaljerna om vitboken har varit vaga. Partiledaren vill inte säga någon om vem som leder projektet, vem forskaren är som ska studera partihistorien, vad vederbörande kommer ha för direktiv eller hur långt fram i tiden granskningen ska sträcka sig.
Att partiet trots detta nu menar sig vara redo att bli ett regeringsparti – Åkesson har till och med sagt att han aspirerar på att bli statsminister – är svårt att ta på allvar. Det blotta faktum att partiets väljarstöd är stort innebär inte per automatik att man förtjänar eller är moget för en plats i regering.
Den borgerliga linjen att man kan samverka i riksdagen med Sverigedemokraterna, eller vilket parti som helst, i frågor där man identifierar samma samhällsproblem är en sak. Men Ulf Kristersson (M) gör klokt i att inte vilja släppa in partiet i en borgerlig regering.
