Samverkan för barnens skull
Ett nationellt hälsoprogram för barn och unga ska tas fram, beslutade regeringen i slutet av veckan. Socialminister Jakob Forssmed (KD) och sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) berättade under torsdagens pressträff om att regeringen vill ta itu med problemet att allt fler barn och unga som mår psykiskt dåligt. Genom det nationella hälsovårdsprogrammet ska det bli lättare för dem att få hjälp med sina besvär.
Sex myndigheter – bland annat Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och Skolverket – har fått i uppdrag att ta fram programmet, och ska presentera det slutliga resultatet 2026. Vården ska dels bli mer samkörd, dels behövs det fler förebyggande insatser.
Ett sådan målsättning att göra vården av unga med psykisk ohälsa mer sammanhållen kommer inte en dag för tidigt. I dag bollas barn och unga med NPF-diagnoser (neuropsykiatriska funktionsnedsättnignar) mellan flera olika instanser utan att någon har ett helhetsansvar. En frustration inte bara för barnen själva, utan även för föräldrarna. En enkätundersökning från Uppdrag granskning förra året kunde visa att tre av fyra föräldrar till skolbarn med autism, adhd eller andra NPF-diagnoser själva fått försämrad psykisk hälsa eller utmattningssyndrom. Att lämna familjerna i sticket genom att överlåta det samordnande ansvaret åt dem får konsekvenser.
Ing-Marie Wieselgren, som ledde Sveriges kommuners och regioners arbete för psykisk hälsa innan det tragiska mordet på henne i Almedalen, varnade på sin tid för att det samtidigt finns en risk att lagstiftning om en ansvarig verksamhet kan leda till att andra instanser släpper sitt ansvar. Det är en aspekt som det nu sjösatta arbetet inte får bortse från.
”Familjerna har bördor nog att bära, och de unga behöver den hjälp de kan få.”
År för år har NPF-diagnoserna i Sverige ökat. En del har kallat det för en explosion av diagnoser. I Stockholmsområdet har ungefär var tionde ungdom en adhd-diagnos. Inom Kalmar län varierar antalet unga med adhd märkbart från kommun till kommun. Något som tyder på att demografi och socioekonomisk bakgrund spelar en roll.
Å andra sidan har fler och fler i Sverige börja be om att bli ”avdiagnosticerade”; de vill bli av med den diagnos de fick som yngre, och som de inte tycker stämmer. Till saken hör kanske också att vissa upplever sin diagnos som stigmatiserande, eller sörjer över att diagnoserna står i vägen för vissa yrkesbanor.
Sverige sticker dessutom ut internationellt, något som ibland förklaras med överdiagnosticering. Hur det än ligger till med den saken vore det önskvärt att se närmre på vad det är som faktiskt ligger bakom den stora ökningen av diagnoser i Sverige – inte minst för att kunna stärka det förebyggande arbetet.
Och oavsett hur träffande alla diagnoserna är eller ej så är det ett faktum att de barn och unga som mår dåligt behöver få adekvat hjälp. De problem som de facto finns behöver hanteras. Som det ser ut idag blir föräldrar sjukskrivna av stressen, medan barn som fastnat i köer riskerar att bli ”hemmasittare” med allt vad det innebär av misslyckad skolgång och fjärmande från vänner och klasskamrater. Det är inte ett värdigt system.
Familjerna har bördor nog att bära, och de unga behöver den hjälp de kan få. Om en bättre samordning av vården kan bidra till att belastningen inte blir för tung kommer det att vara en viktig del av det arbetet.
