Samförstånd är inte att Löfven bestämmer
Det hördes på Folk och försvars rikskonferens. Oppositionen anklagades för att bryta samförståndet i säkerhetspolitiken, när den lanserar en Natooption. Vad som inte sades var att det finns en majoritet i riksdagen för en förändring av den säkerhetspolitiska linjen.
Så upprepades mönstret i onsdagens partiledardebatt. Statsminister Stefan Löfven uppmanar till samförstånd i termer av ”arbetsro” för äldreomsorgen. Men orden är inget annat en täckmantel för att kommunerna ska tvingas att bedriva socialdemokratisk politik. Partierna ska, trycker statsministern på, enas om att stoppa både privatiseringar av äldreomsorgen liksom eventuella sänkningar av kommunalskatten.
Det kommunala självstyret väger allt lättare för Socialdemokraterna sedan partiet tappat mark i det senaste valet. När fler regioner och kommuner är borgerligt styrda väljer regeringen istället att kritisera regioner för pandemihanteringen och ställa krav på att kommunerna ska bedriva en S-märkt politik.
Det är en ny syn på kommunerna som presenteras där de är mer av statliga förvaltningsorgan än organ med ett demokratiskt lokalt självstyre. Just fastställandet av skattesatsen och utförandet av äldreomsorgen hör också till något av självstyrets kärna.
Det är således fråga om en stor maktöverföring från kommunerna till centralmakten. Men det är också fråga om ett försök till maktöverföring från riksdagen – de folkvalda – till regeringen. Det finns helt enkelt ingen majoritet i riksdagen för det som socialdemokraterna definierar som samförstånd.
Olyckligt är också tendensen att vilja begrava politikens legitima stridsfrågor med hänvisning arbetsro eller anti-polarisering. Där finns en god tradition i Sverige att sluta upp bakom gemensamma intressen och värna nationen i kristider. Under korta kriser är borgfred och nationell samling mer än motiverade, men det politiska livet förutsätter levande debatt och konflikt.
Med rätta diskuterades i debatten också stormningen av kongressen i USA. Inte minst tenderar extremisters strategier och metoder att sprida sig över Atlanten till Europa. ”Framgångar” inspirerar ensamma aktivister och grupper.
I regeringens egen berättelse skrivs dock stormningen nu in. Den får ett allt starkare inrikespolitiskt drag där svensk radikal högerpopulism sätts i samband med våldsverkarna som på Trumps uppmaning stormade demokratins upplysta arena.
I svensk högerpopulism finns ett antiintellektuellt och icke-borgerligt anslag. Det fortsatta stödet av Trump och utmålandet av mittenliberalen Biden som vänster bekräftar detta. Borgerligt ”proteströstande” på SD kan mycket väl komma att påverkas av det fortsatta stödet till en av USA:s sämsta presidenter genom tiderna.
Högerpopulismen är mer radikal än konservativ.
Men mycket skiljer också USA från Sverige. Förekomsten av organiserade milisgrupper med tilltro till våld är ett exempel. Den historiska rasismen gentemot svarta ett annat. Och Sverige har en lång tradition av att de bärande politiska krafterna erkänner varandras bidrag till bygget av det svenska huset. Där är Trumpsmetningen av Moderaterna och Kristdemokraterna ett historiskt avsteg från Socialdemokraternas sida. Att å ena sida plädera för samförstånd och å andra sidan antyda att historiskt bärande partier är icke-legitima driver om något på polarisering. Och att kväva pluralism, mångfald och en levande debatt med samförstånd försvagar långsiktigt också demokratins väsen.
*
