Säg nej – med kraft – till månggifte
Äktenskapets ramverk har i modern tid ifrågasatts och förskjutits. Månggifte, som tidigare varit främmande i väst, har blivit en högaktuell fråga i och med den höga invandringen de senaste årtiondena. Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet vill se en ”antalsneutral” samlevnadslag, och även inom Centerpartiet har krafter drivit på för att tillåta månggifte.
Nu har regeringen Löfven landat i att månggiften ingångna utomlands skall förbjudas i Sverige. Samtidigt förfäktar man undantagsregler när det finns ”synnerliga skäl”.
”Förorden om äktenskap” om uttrycket tillåts är luddiga men avser fall där den svaga parten (det vill säga kvinnan i de allra flesta fall) kan lida allvarliga konsekvenser av ett förbud, exempelvis ekonomiska. Konsekvenserna får inte ”väga tyngre än skälen som motiverar förbudet”, men inga konkreta exempel ges. Man kan erinra sig hur månggifteskulturen uppstått: ur religiösa och kulturella motiv där mannen ansetts ha rätt till fler fruar och inte tvärtom, absolut. Men det har även funnits vissa praktiska skäl.
I de delar av världen där månggifte har varit norm har det periodvis handlat om ett underskott på män eller överskott på kvinnor (frasering beroende på vem man vill förolämpa). Det har ansetts motivera att varje enskild man äktar fler kvinnor. Detta för att kvinnan annars skulle lida allvarliga konsekvenser ekonomiskt och socialt. Nu nyttjar regeringen samma argument som legitim grund för redan ingångna månggiften, och riskerar att skapa en norm där staten accepterar destruktiva och ofria system på vissa villkor. Det blir också en konsekvensstyrd, och inte moraliskt härledd regel.
”Den praktiska tankebanan är främmande.”
Den praktiska tankebanan är främmande. Även om ingångna äktenskap också haft praktiska motiv även i västerlandet har tvåsamheten varit en djupt rotad och långvarig norm. Den har skapat trygghet med sina djupa rötter i människors enskilda liksom samhällets gemensamma kristna grund, och gett stabilitet runt de barn till vilka två alltid är föräldrar och har ett naturligt band. Det är därför inte önskvärt att oeftertänksamt inskränka fungerande och trygga normer likt en elefant i en glasbutik.
I månggiftesfrågan krockar två välbefästa svenska principer. Det är friheten – att varje person ska få leva som den önskar – och jämställdheten – där ingen kvinna eller man ska tillåtas utnyttjas. Men underliggande i den sistnämnda finns även tvåsamheten. Att två personer lovar varandra någonting, vårdar en gemensam relation, den tydliga ömsesidigheten, likvärdiga förväntan på varandra och växelverkan i att täcka upp för varandras svagheter är en god grund för något som kan kallas rättvist. Samtliga sådana aspekter blir markant mer invecklade så fort en tredje eller fjärde part involveras – inte minst när det även finns barn – och risken för skeva maktförhållanden ökar.
Att regeringen vill ge undantagsregler kan handla om att den inte vill framstå som alltför dogmatisk och ge människor chansen att få sin sak prövad. Men våra lagar är en avspegling av våra högst hållna normer. Detta blir alltså en fråga om vilken äktenskapsnorm vi vill bevara. Därför finns det ingen anledning att bekräfta en norm som är oönskad.
