S tål inte att vara i opposition
De senaste dagarna har Socialdemokraterna fullkomligt rasat mot regeringen och Sverigedemokraterna. Flera tunga S-profiler, bland annat deras utrikespolitiska talesperson Morgan Johansson, har krävt att justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD) ska avgå eller bli avsatt från sin post som utskottsordförande. Nu har även partiledaren tillika oppositionsledaren Magdalena Andersson anslutit sig till samma linje, och kräver av regeringen(!) att Jomshof ska avsättas.
Andersson vet givetvis att det inte är statsministerns uppgift att ingripa mot en individuell riksdagsledamot och få denne avsatt från sin utskottspost. Särskilt inte när ledamoten tillhör ett helt annat parti. Hade kravet varit allvarligt menat hade man i första hand vänt sig till ledamotens partiledare, det vill säga Jimmie Åkesson, och i andra hand till riksdagen. Inte regeringen.
Det här verkar snarare röra sig om ett PR-spinn. Man vill smeta Jomshof på regeringen, och när statsministern inte ”gör något åt” (vad det nu skulle vara) Jomshofs twittrande pekar man på det som ett kvitto på att man hade rätt. Det är genomcyniskt, särskilt eftersom man förlitar sig på att väljarna inte ska veta om riksdagens svårtillgängliga arbetssätt.
”Man vet att L är splittrat gällande synen på ett samarbete med SD, och man hoppas nog att denna debatt ska skjuta partiet till nej-sägarnas fördel.”
Det bör nämnas att Richard Jomshofs twittrande om profeten Muhammed, som av Jomshof blir kallad rövare och massmördare, är problematiskt. Milt uttryckt. Det är diplomatiskt vårdslöst, och missklädsamt för den ämbetsroll som han iklätt i form av justitieutskottets ordförande. Det är också historielöst, och påminner inte så lite om vänsterns historiesyn gällande viktiga figurer från en annan tid.
Det går bra även för justitieutskottets ordförande att kritisera islam, men man borde kunna förvänta sig att kritiken framförs åtminstone med någon slags grundläggande värdighet.
Men Socialdemokraterna har sällan fäst anseende vid en ämbetspersons värdighet. Det är ironiskt att just Morgan Johansson är frontfigur för detta krav, eftersom han länge varit en av S mest ohyfsade debattörer. Och då iklädd betydligt tyngre roller, som justitieminister, inrikesminister och ställföreträdande statsminister. Han har bland annat jämfört SD med nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen, han har kallat regeringen ”blåbrun” vilket återigen är en nazistanklagelse och han sprider även idag återkommande desinformation på Twitter.
Magdalena Anderssons parti tvekade inte heller att behålla deras riksdagsledamot från Malmö, Jamal El-Haj, efter det uppdagats att han medverkat vid en antisemitisk konferens med kopplingar till terrororganisationen Hamas. Där nöjde man sig med en så kallad ”timeout”.
Det är således svårt att motivera varför just Richard Jomshof skulle falla i onåd hos Andersson när hon omringat sig av lika goda eller ännu värre kålsupare.
Man måste därför dra slutsatsen att Socialdemokraterna inte är intresserade av sakfrågan, alltså Jomshofs twitterkonto, utan snarare att hitta en ny talepunkt i deras påverkanskampanj mot främst Liberalerna. Man vet att L är splittrat gällande synen på ett samarbete med SD, och man hoppas nog att denna debatt ska skjuta partiet till nej-sägarnas fördel. Varefter den M-ledda regeringen faller. Vilket med all sannolikhet är det man egentligen siktar på.