Rymningen en varningsklocka
En förstärkning på 300 miljoner för svensk kriminalvård i den kommande vårändringsbudgeten. Det var det besked som regeringen presenterade under torsdagens pressträff, i syfte att bygga ut plastkapaciteten i landets häkten och anstalter.
Bekymret med överfulla fängelser är inte nytt. Redan runt millennieskiftet var svenska anstalter överfulla. När antalet intagna efter ett antal år började minska lades flera anstalter ned utan att ersättas av nya. Men sedan flera år tillbaka har det rapporterats om hur platsbristen har återkommit. Och trenden kommer att fortsätta i takt med att nya brottsrubriceringar införs och straffen skärps.
Att utöka Kriminalvårdens kapacitet att hantera denna situation är alltså i allra högsta grad angeläget, även om de budgeterade 300 miljonerna inte ens utgör hälften av vad Kriminalvården själv hade önskat sig.
Att försumma denna uppgift kommer att straffa sig. Vill det sig illa kan situationen som rådde i början av 2000-talet återvända, med överfulla anstalter som resulterar i rymningar och fritagningar, upplopp och gisslandraman. Sådana bekymmer har ju i själva verket redan börjat visa sig. Sommaren 2021 togs kriminalvårdare som gisslan på Hällbyanstalten, samma sommar var det upplopp på anstalten i Norrtälje, så sent som i februari genomfördes en väpnad fritagning när en man dömd för mord befann sig på sjukhus – och på förmiddagen strax innan justitieminister Gunnar Strömmer (M) höll sin pressträff inträffade ytterligare en fritagning.
Denna gång var det en sjuttonåring, dömd till sluten ungdomsvård för mord på en ordningsvakt, som under ett besök hos tandläkaren fritogs av två maskerade personer som hotade kriminalvårdarna med vapen.
Som det har sagts: En gång är ingen gång, två gånger är en gonggong. Varningsklockorna ringer.
”Sker ett beväpnad fritagning har kriminalvårdarna inte mycket att sätta emot och kan inte göra mycket mer än att låta vederbörande löpa.”
Händelsen aktualiserar också den gamla frågan om vikten att kriminalisera rymningar. Eller för den delen frågan om säkerheten vid transporter. Utsätts en transport för ett beväpnat fritagningsförsök har kriminalvårdarna inte mycket att sätta emot, och kan inte göra mycket mer än att låta vederbörande löpa. Att ha poliseskort vid varje enskild transport framstår inte heller som en praktisk lösning.
Ja, att rymma från en anstalt är i dagsläget lagligt. Den förra regeringen förminskade det hela till en symbolfråga. ”Vi har ju knappt några rymningar i Sverige nuförtiden”, menade dåvarande justitieministern Morgan Johansson (S) så sent som förra året. En minst sagt naiv inställning, där den socialdemokratiska regeringen helt bortsåg från framtida risker. Lägg därtill faran i att rymlingen under sin frihet kan begå nya brott.
Sammantaget är ett det hela inte bara ett slag i ansiktet på tidigare brottsoffer, det är också ett hån mot rättvisan och potentiellt en fara för allmänheten.
Kriminalvården har både en roll att inkapacitera brottslingar, det vill säga att genom frihetsbegränsningen förhindra dem från att begå nya brott, och att reformera dem till den grad att de tids nog kan leva ett hederligt liv ute i samhället.
Men för att kunna utföra detta uppdrag behövs också rätt förutsättningar. Justitieministern antydde under pressträffen att Kriminalvården kan ha ett större stöd att vänta längre fram. I anslutning till en sådan större satsning borde det också vara aktuellt att infria löftet om att göra det olagligt att rymma. Klockorna klämtar.
