Rosenbad ska vara en röd linje
Sverigedemokrater lär ha skrattat gott när Liberalerna på sitt landsmöte diskuterade frågan om SD vid ett borgerlig valseger skulle få möjlighet att tillsätta tjänstemän i regeringskansliet - utan att vara en del av regeringen.
Liberalerna hade ju nämligen själva under större delen av Januariöverenskommelsen fem egna tjänstemän som arbetade i Rosenbad. Mot den bakgrunden kan nog inte ens en pensionerad liberal läroverksadjunkt hitta på något hållbart principiellt argument för ett nej till SD-tjänstemän.
”Seminariet” slutade också med ett kompromissbeslut. Andra partier ska få så ”litet inflytande som möjligt över arbetsformerna”. När Ulf Kristersson deklarerat att SD inte kommer att beredas plats i en M-ledd regering ter det sig således givet att Jimmie Åkesson kommer att kräva att dörrarna till regeringskansliet öppnas för SD-tjänstemän.
Ulf Kristersson har dock skäl att säga nej vid en valvinst. Av det enkla skälet att maktdelningen mellan riksdagen och regeringen bör upprätthållas.
Avståndet mellan riksdagshuset och Rosenbad tycks på det hela taget bli allt smalare eller i vart fall suddigare. Tillkännagivanden från riksdagen har blivit allt vanligare vilket speglar regeringens svaga ställning. Men därutöver finns det starka röster i riksdagen för att stärka utskottens möjlighet att på egen hand skriva lagtext. Det är en variation på samma tema: Här är det riksdagen som vill ta över uppgifter som vanligen ankommer regeringen.
Och tjänstemannafrågan bidrar till ett ny rollfördelning mellan riksdag och regering där riksdagspartier utanför regeringen får ett direkt inflytande i kansliet över utformning av propositioner och budget.
Därmed blir den viktiga uppdelningen av funktioner mellan riksdag och regering otydligare. Tanken är ju att regeringen föreslår medan riksdagen beslutar.
”Därmed blir den viktiga uppdelningen av funktioner mellan riksdag och regering otydligare. Tanken är ju att regeringen föreslår medan riksdagen beslutar.”
Historiskt har Liberaler engagerat sig i frågor om maktdelning, utom då det rör den egna partitaktiken. Den radikala högerpopulismens intresse har historiskt varit nära nollpunkten, även om SD i rättvisans namn lyft frågan om exempelvis ett stärkt Lagråd.
En annan fråga är varför endast partier som står bakom regeringens budget ska få möjlighet att tillsätta tjänstemän. I logikens namn borde partier som står bakom en försvarsuppgörelse eller en överenskommelse om försvaret få tillsätta tjänstepersoner på respektive departement.
Om partier utanför regeringen får tillsätta tjänstepersoner förändras också de inbördes styrkeförhållandena. Varför ska ett oppositionsparti få mindre insyn än ett parti som hör till regeringsunderlaget, men som står utanför regeringen? Och hur går det ihop med lojalitetsplikten i arbetsrätten att politiska tjänstemän i regeringskansliet har sin trohet gentemot ett parti utanför regeringen? Riksdagens konstitutionsutskott borde granska denna fråga.
Om frågan ändå kommer att initieras. Låt oss gissa att den varken tas upp av Sverigedemokrater eller Liberaler.
