Rödgrönrosa röra
Alla statsvetare är också väl medvetna om att sittande regeringar straffas. Allianspartiernas historiskt svaga stöd måste också förstås mot bakgrund av åtta års regerande.
Men det politiska landskapet 2014 ser annorlunda ut än 2010. I gårdagens undersökning fick de rödgröna egen majoritet, men stödet för Socialdemokraterna brukar avta under valrörelsen. 2010 tedde det sig oklart om Sverigedemokraterna utan förankring i historiska institutioner eller folkrörelser skulle nå riksdagen. Det gjorde partiet, vilket försvårar bildandet av majoritetsregeringar såväl till vänster som höger. Till detta kommer de strömningar i opinionen som SCB-mätningen indikerar och som slog igenom i söndagens val. Stödet för Feministiskt Initiativ är numera mätbart och det nya vänsterpartiet kan därmed komma att kannibalisera på det rödgröna blocket.
Oppositionen surfar på en motberättelse. Just nu rymmer den olika ganska oförenliga inslag. Det är den ljusröda fackföreningsmannen Löfvens industripräglade Socialdemokrati som värnar jobb och sysselsättning. Det är den gröna stor- stadspolitiken som beskattar landsorten. Socialdemokraternas strategi att kritisera brister i välfärden utan att samtidigt presentera ett politiskt alternativ med impopulära skatter som dessutom krymper ekonomin har stärkt det mörkröda Vänsterpartiets välfärdslinje. Och svensk vänsters identitetspolitik under en följd av år har skapat utrymme för ett parti med rosa etikett och illrött program.
Ju högre opinionssiffrorna är för de rödgrönrosa desto längre lär väljarna få vänta på svar om ett regeringsalternativs sammansättning och reformagenda.
Tystnadens strategi ter sig fortsatt effektiv. Alliansregeringens politik ställs därmed inte mot något alternativ, utan snarare mot väljarnas olika?bilder och föreställningar om hur ett idealt?alternativ borde se ut. Samtidigt ter sig alternativet i form av olika typer av koalitionsregeringar som än mer oklart än tidigare.
Men tigandet är ett tecken på att Socialdemokraterna själva inte fullt ut tror på kraften i den egna politiken. Hur stora höjningarna föreslås bli av sjuk- och arbetslöshetsersättning nämndes inte ens i vårens skuggbudget. Man skjuter helt enkelt på valrörelsen visa av erfarenheten från 2010 då det gemensamma rödgröna valmanifestet ledde till väljarflykt.
Här finns också ett besvärligt trovärdighetsprob- lem för det största oppositionspartiet. Det?är Alliansens välfärdspolitik som vanligen kritiserats, men det är på försäkringssystemen som Socialdemokraternas satsningar sker. Den debatten är föga önskvärd för firma Löfven/Andersson som lyckats med att exploatera den vitt spridda bilden av en välfärd som håller på att krackelera.
Att samtliga Allianspartier förblir representerade i Europaparlamentet gör också att regeringsfrågan får nytt liv i valrörelsen. Centern hamnade över spärren i gårdagens mätning och Kristdemokraterna balanserar på den. Det gör det betydligt svårare för Stefan Löfven att tala om allianskedjans svaga länkar, samtidigt som han är svaret skyldig i samma regeringsfråga.
Från det statsvetarkollektiv där Alliansregeringen dödförklaras, för en andra gång, talas det annars om att väljarkåren blir allt mer rörlig och att allt flera bestämmer sig sent i valrörelsen. Med tanke på att regeringsfrågan knappt diskuterats, att spelplanen förändrats och att det stora oppositionspartiet hemlighåller sin ekonomiska politik ter sig tittandet i statsvetarkristallkulan tämligen spekulativt.
Martin Tunström
