Rödgrön resignation
I och för sig sker det från en låg nivå. Och i för sig har ingen opinionsmätning visat på ett stöd över riksdagsspärren på fyra procent.
Men helt klart har intresset för och uppmärksamheten kring FI varit tillräcklig för att få somliga att tänka om. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin har sagt att han vill se Feministiskt initiativ i en kommande rödgrön regering, och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt tycker att ”det vore oklokt att utesluta ett samarbete i olika frågor”. Något regeringssamarbete kan Sjöstedt av förklarliga skäl inte utlova eftersom Socialdemokraterna helst tycks vilja hålla Sjöstedts eget parti utanför.
Talet om samarbete vittnar dock samtidigt om resignation. Vänsterdebattören Göran Greider försökte i ett tidigare skede varna rödgröna väljare för att rösta på Feministiskt initiativ, eftersom deras i dagsläget bortkastade röster skulle underlätta fortsatt alliansstyre. Fridolin och Sjöstedt verkar snarare utgå ifrån att Feministiskt initiativ tar tillräckligt många av deras egna väljare för att komma in i riksdagen. För det är som Greider skriver: ”Man kan lugnt utgå från att åtminstone 90 procent av Fi:s röster plockas från något av de rödgröna partierna.”
Att ett parti som förordar demontering av hela den traditionella säkerhetspolitiken, generell arbetstidsförkortning och positiv särbehandling på arbetsmarknaden bjuds in till regeringssamarbete är så klart anmärkningsvärt, liksom att ett parti som undviker allt som har med finansiering att göra tas på allvar.
Men samtidigt måste Feministiskt initiativs framgångar förundra de rödgröna partierna. Det är ju inte, som Greider påstår, så att ”frågor kring jämställdhet nästan helt försvunnit ut ur den etablerade politiska debatten”.
Tvärtom har Sverige numera en jämställdhetsminister som kallar sig feminist och förordar kvotering till bolagsstyrelser. Och på den rödgröna kanten har såväl Fridolin som Sjöstedt med liv och lust drivit jämställdhetsfrågor; Miljöpartiet kallade till och med sin senaste vårbudgetmotion feministisk. Och Stefan Löfven gjorde i sitt installationstal grundliga ansträngningar för att skapa feministisk trovärdighet. ”Sverige har fortfarande en manlig könsmaktsordning, som behöver bemötas med en feministisk agenda”, sa han bland annat. ”Vi har en arbetsmarknad skapad av män, för män.”
Intresset för Feministiskt initiativ tyder snarare på att de etablerade partiernas feminism har uppfattats som huvudsakligen retorisk. FI uttrycker sig knöligt — ”klassbegreppet är alltför begränsat och förmår inte belysa de patriarkala, heteronormativa och rasistiska strukturerna som fördelar resurser och inflytande ojämlikt i Sverige och i världen” till exempel — men ingen kan i alla fall tvivla på engagemanget.
Samtidigt har Vänsterpartiet valt att bli ett enfrågeparti mot vinster i välfärdssektorn, och Socialdemokraterna gör trots allt tal om investeringar sparsamheten till huvudfråga. Vad Löfven har gjort sedan installationstalet för att bryta den manliga könsmaktsordningen är inte lätt att se. I den pågående valrörelsen handlar snarare det mesta om att värna arbetsmarknaden sådan den är. Stegrade förväntningar följda av just inte särskilt mycket alls: det artar sig till ett slags tema för partiledarskapet. Och i detta glapp mellan förväntningar och resultat har det skapats ett utrymme för Feministiskt initiativ.
