GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Rödgrön radikalisering

Talet om ”det gröna folkhemmet” vittnar både om Miljöpartiets vänstervridning och dess radikalisering.
Ledare • Publicerad 16 oktober 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
MP försöker överleva genom att bli ett smalt parti.
MP försöker överleva genom att bli ett smalt parti.Foto: Henrik Montgomery/TT

När Per Bolund en gång valdes till Miljöpartiets nye manlige språkrör sågs han av många som det mindre radikala eller vänsterpräglade av de två alternativen till posten. Han ansågs då signalera ett närmande till näringslivet för att finna klimatsmarta lösningar, ett ansikte som skulle göra det lättare för partiet att gå hem bland vanligt folk.

Sen dess har mycket vatten runnit under broarna. Partiet har fortsatt krympa. En utveckling som började efter migrationskrisen och de många skandalerna, som uppdagandet av bostadsministern Kaplans politiskt suspekta kopplingar och det tidigare språkrörets Åsa Romsons fadäser.

Istället för att bredda sig satsar man nu snarare på den vågade strategin att gå ”all in” för att överleva nästa riksdagsval. Miljö- och klimatpolitiken radikaliseras för att säkerställa sig om gröna väljares stöd, samtidigt som man också blir alltmer vänstervridna. Det senare nog mindre ett utslag av åren i regering med Socialdemokraterna och mer en följd av att man vill knycka någon andel av socialdemokratins väljare.

När Bolund framträdde tillsammans med Märta Stenevi och inledningstalade på partiets kongress under fredagen talade han förvisso om partiets behov av att tilltala bredare skaror. Men samtidigt är den politik som man nu lägger fram tydligt vänstervriden. Fördubblad fastighetsskatt, återinförd värnskatt, höjd skatt på sparande, och en ny skatt på sommarstugor. Här stämmer ord och handling inte riktigt överens.

Men i användningen av begreppet ”det gröna folkhemmet” skiner vänstervridningen igenom. Samtidigt ger det också märkliga vibbar. Folkhemmet är idag ett begrepp man oftare stöter på i historiska skildringar snarare än som en komponent i nutida politiska visioner; undantaget är främst populistiska gruppers folkhemsnostalgi. En term från en tid – inte minst 20- och 30-talen – då allt skulle kopplas till ”folket”: folkhemmet, folkkyrkan, folkpartiet. Ett tankesätt från det svunna enhetssamhällets tid.

”Ett tankesätt från det svunna enhetssamhällets tid.”

Att Miljöpartiets företrädare, som under veckan lagt så mycket energi på att brunsmeta oppositionen, själv börjar nyttja termer som idag används just av det radikalpopulistiska Sverigedemokraterna framstår onekligen som aningen ironiskt.

För att inte tala om obehagligt. Folkhemmet präglades förvisso av goda aspekter som strävandet efter jämlikhet och samförstånd. Men det var också en tid av likformighet och begränsad valfrihet, ett samhälle där minoriteter av allehanda slag – etniska såväl som religiösa – inte accepteras av det omgivande majoritetssamhället på samma sätt som i dagens pluralistiska samhälle.

Inte direkt sådana signaler man förväntar sig från Miljöpartiet. Men det ligger i linje med mycket annat man fått höra från miljöpartistiska kretsar på sistone. Som Bolunds ensamma markering under söndagens partiledardebatt om att han kan tänka sig att inskränka mänskliga fri- och rättigheter för att minska utsläppen.

Eller de miljöpartister som inför kongressen kom med det auktoritärt smakande förslaget att nyhetsinslag måste innehålla en kvart av rapportering om klimatkrisen. Eller för den delen den miljöpartistiska EU-parlamentsledamoten som för några år sedan menade att det behövs en klimatdiktatur.

Under tiotalet kunde en hel del unga allmänborgerliga – inte minst urbana kvinnor – tänka sig att rösta grönt. Men för var dag som går blir det allt tydligare att Miljöpartiet är allt annat än ett brett parti för vanligt folk.

Thomas HermanssonSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.