Riskera inte mångfalden
Så har då regeringen till slut beslutat om dess proposition gällande statens stöd till trossamfund och de så kallade demokrativillkoren, två frågor som vållat debatt och skapat oro.
Karakteristiskt för Socialdemokraterna har frågan dragits i långbänk. Det var 2015 som riksdagen enades om att offentliga medel inte ska gå till våldsbejakande extremism. Hela två mandatperioder har passerat. Inte så skyndsamt agerat.
Att strypa finansieringen av våldsbejakande extremism är av allra högsta vikt. Att regeringen till slut får tummen ur är efterlängtat. Det behövs verktyg mot de våldsbejakande, antidemokratiska krafterna. Att skattebetalarnas pengar gått till sådana är sorgligt, upprörande och provocerande.
Men regeringen slår mycket bredare än mot blott våldsbejakande, antidemokratiska krafter. Det påminner lite hur regeringen hanterat en annan fråga som också har koppling till religion, nämligen skolor med konfessionella huvudmän – där man gick på offensiven inte bara mot problemskolor utan mot själva konceptet att konfessionella huvudmän får driva skolor.
Det är som att regeringen antingen lider av något slags religiös analfabetism, eller väljer att låtsas som att problemen inte är begränsade till specifika sammanhang.
”Något som kan komma att drabba såväl invandrarkyrkor som den katolska eller ortodoxa, liksom moderata muslimer eller för den delen buddhister och andra grupper bara för att de håller fast vid övertygelser som skiljer sig från majoritetssamhällets sekulära normer.”
I det nu aktuella förslaget är det inte bara grupper som utövar eller uppmuntrar våld, tvång och hot som blir utan statliga bidrag. Även samfund med en företrädare som gör sig skyldig till detta ska förlora rätten till stöd, vilket är att förväxla ett samfund med en av dess ämbetsutövare. En religion är större än en individ i dess ledarskap. Hur skulle det se ut om partier förlorade det statliga partistödet baserat på vad en enskild företrädare haft för sig?
Luddigheten kvarstår också i regeringens föreslagna demokratikriterium nummer fyra, som stadgar att trossamfund som uppfattas som diskriminerande inte ska få stöd. Något som kan komma att drabba såväl inhemska kristna samfund som invandrarkyrkor, liksom moderata muslimer eller för den delen buddhister och andra grupper bara för att de håller fast vid övertygelser som skiljer sig från majoritetssamhällets sekulära normer.
Att endast celibatära män kan vigas till katolska präster eller ortodoxa biskopar är om man drar det till sin spets en form av diskriminering. Så också att de flesta religioner tenderar att ha en någorlunda traditionell syn på äktenskap. Övertygelser som delas av många välintegrerade och fredliga grupper i samhället – även inom frikyrkligheten och Svenska kyrkan – som inte på något sätt är extremistiska, våldsbejakande eller antidemokratiska.
Regeringen kan med sin förvisso goda vilja ge upphov till en situation där vad som i själva verket bara är vanliga grupper inom respektive religions huvudfåra marginaliseras och stigmatiseras. Risken är då att genuint extrema krafter växer på dessa moderata gruppers bekostnad.
Fler samfund borde likt Svenska kyrkan ta möjligheten att samla in medlemsavgifter via skattesedeln för att således finansiera sig själva, oberoende av statliga bidrag. Men just det – även den möjligheten vill regeringen att samfunden ska kunna förlora. Regeringen skulle göra väl i att komma ihåg hur mycket gott arbete i samhället som utförs av alla de samfund som kan komma att felstämplas som extremister.
