Riskabelt att slå mynt av sponsring

Ekonomiska museet? Ja, vi talar alltså om ett av Sveriges äldsta museer som under förra året bytte namn från det historiska Kungliga myntkabinettet.

Man kan föreställa sig hur det namnet betraktades bland normkritiska museianställda i huvudstaden. Hur namnet ”Kungliga” representerade auktoritet, ojämlika patriarkala maktrelationer och reproducerade för att använda ett begrepp från maktanalysen ett ”otidsenligt” synsätt på historia och kulturarv. Ja allt det där som ogillas.

Så övergavs ett namn som var så förknippat med aktuella samlingarna. Med en samling ända sedan Johan III kanslist Rasmus Ludvigsson kring 1572 samlade in mynt som ett led i tvisten med Danmark om rätten att ha tre kronor i riksvapnet.

Den historiska närheten till Slottet upphörde för övrigt också när museet flyttades till Historiska museet.

Intressant nog går normkritiken hand i hand med en tämligen naiv syn på näringslivssamarbete. Med Swedbank har museet tecknat ett avtal på 15 miljoner kronor som under sex år ger storbanken rätten till epitetet huvudsponsor och som tillförsäkrar banken rollen som bollplank och rådgivare. Det är svårt att tro att detta partnerskap hade varit möjligt under museets tidigare namn.

Sparbanksrörelsen har, ska det sägas, länge stöttat Kungliga myntkabinettet. Och när Swedbanks särställning som en ”annorlunda folkbank” i relation till affärsbankerna lätt uttryckt är ifrågasatt blir sponsringen uppenbarligen ett led i ett återupprättande av bilden av sparbanks- och föreningsrörelsens egen bank som en kassa i allmänhetens tjänst.

Ett visst medskapande på kulturområdet från banker eller andra måste det finnas utrymme för också på kulturområdet. I annat fall skulle banker och andra storbolag endast ha möjlighet att lägga pengar på elitidrott och aldrig på kultur. Och ja, näringslivets engagemang för det senare har sannerligen inte varit i överkant i Sverige.

Samtidigt är de statliga museerna också myndigheter som ska präglas av oväld och självständighet. Ett partnerskap som det här handlar om är mer långtgående än det historiska samarbetet. Med en storbank som rådgivare och bollplank äventyras därmed trovärdigheten för museet.

Det är synd. Ty en utställning som visar på näringslivets nyckelroll i den svenska ekonomiska undret lär misstänkliggöras utifrån kopplingen till affärsbanken. Vänsterdebattörer skulle knappast missa möjligheten att påtala att staten och kapitalet gemensamt använder museerna som ett maktens redskap.