Riksdagen nästa för Maria Abrahamsson
Varning, alla lärare! Det gick nämligen utmärkt, även om det gick på omvägar. Från komvux till juristexamen till bokhandel till brevskrivare hos justitieministern och handläggare på moderaternas riksdagskansli. Till Svenska Dagbladet och TV-sofforna. Och nu till blogg och en ganska säker riksdagsplats.
Någon har sagt att alla visserligen kan bli kändisar i det nya mediesamhället, men att den tid man är det avspeglar ens kvalifikationer ganska väl. Dansprogrammet kan ge två dagar i rampljuset, vidstäckta jordskalvskunskaper håller i två årtionden (som Reynir Bödvarssons, forskaren som nu intervjuas igen efter Chilehändelserna). På den skalan ligger Maria Abrahamsson nog över de två årtiondena, för hennes bas har en solid grund i hennes engagemang och kunnighet i rättsfrågor. Från den har hennes allmänpolitiska tyngd växt som ringar runt kärnved.
– Då man kan sitt ämne kan man också bjuda på sig själv och ta eller ge de snabba bollarna, konstaterar hon, medan den som är osäker frestas till det mer ojusta. För att nå framgång som opinionsbildare måste man ha något att säga. Våga förkovra sig, och det tar tid. Personligt varumärke, ja visst växer ett sådant fram. Men det blir en följdverkan av den kompetens en opinionsbildare bidrar med i det offentliga samtalet.
Är det något Maria Abrahamsson själv står för är det kompetens. Ja, man skulle nästan kunna kalla den professionalitet. Den präglar också de tre punkter hon låter karaktärisera den framgångsrike opinionsbildaren färgas också av den inställningen: frimodighet, tydlighet och effektivitet. Frimodighet som djärvhet, att oförskräckt säga det som kan vara inopportunt. Tydlighet som omsorg om att det man vill förmedla också uppfattas. Effektivitet som att få saker ur händerna, leverera när tillfälle finns eller ges. (Den som har arbetat på en redaktion inser exakt vad detta innebär. Fyra minuters repliktid 1730 kan inte bytas mot fyra minuter 1930. 1000 teckens utrymme i morgondagens tidning kan finnas, men innebär inte att samma utrymme finns tillgängligt i övermorgon.)
Här finns emellertid en komplikation, som också togs upp i Navigarekvällens diskussion. Hur lätt blir den effektive opinionsbildaren en rollfigur, en scenperson utan förmåga att själv ändra åsikt? En deltagare tog upp begreppet det goda samtalet, som kännetecknas av att deltagarna gemensamt söker nya insikter, nya horisonter, ge sig ut i det tankemässigt okända.
Vad skulle hända om den effektive opinionsbildaren vevade ned visiret och gick in i det offentliga samtalet i hopp om att tillsammans med de andra debattörerna vinna ny tanketerräng? Hur många av dagens debatter är egentligen rollspel och teater, som bara belyser gamla motsättningar, där båda lagens supportrar hejar på sina stjärnor? Hur stort ansvar har å andra sidan alla deltagare i det offentliga samtalet att gemensamt frilägga och illustrera grundläggande värdeskillnader mellan olika tänkesätt?
Svaret på den frågan berör intimt hur man ser på politik över huvud taget. Är det bara kamp mellan intressen och ideologier, eller finns där också ett gemensamt sökande efter det goda samhället?
